En av mina mest dramatiska arbetsturer som journalist på den gamla Aktuellt-redaktionen var den 1 september 1983. Dagen började som vanligt med kaffe i kaféet. Utan kaffe blev ingenting vare sig tänkt eller skrivet. Till morgontraditionerna hörde också en liten filosofiskt utmanande diskussion med Paul von Martens – då chef för de svenska radioprogrammen. Diskussionen handlade då om det nedskjutna KAL007-planet. En sovjetisk Suhoi-pilot hade skjutit ner passagerarplanet, med 269 personer ombord, ovanför Kamtjatka.
Det var en del av en lång sekvens som egentligen handlade om Sovjetunionens krampaktiga försök att hålla sig kvar som den ena av världens två supermakter. Sekvensen hade många mellanstationer: Leonid Bresjnevs befordring till marskalk; livsmedelsprogrammet 1981 som skvallrade om ett problematiskt förhållande mellan jordbruk, konsumtion och tung industri; Mathias Rusts landning på Röda torget den 28 maj 1987 i fysiska baksmällan efter det sovjetiska luftvärnets årsdag.
Det kalla krigets spänningar och stormaktsillusioner skapade den avtryckarglädje, som i sin tur avskaffade den för eftertanke nödvändiga tiden. Skjut först och fråga sedan!
Några decennier senare upprepas tragiken.
Alldeles i början av Ukraina-krisen skrev jag i en kommentar att det farligaste i krisen är säkerhetstjänsternas frivilliga medarbetare – de så kallade gröna gubbarna: medelålders män, som kompenserar en avtagande manlighet med kamouflage-dräkter, kommandohuvor och stormgevär. Och med ryska luftvärnsmissiler.
I deras livsattityder finns kärnan i det som skiljer Ryssland från Ukraina. I Ryssland har man förmått bevara ett auktoritärt styre, som med oroväckande hastighet förefaller återmutera till det som var det mest motbjudande i 1970- och 80-talens Sovjetunionen: stormaktschauvinism kombinerat med åsiktsförtryck.
I den ukrainska samhälleliga traditionen saknas just den här ”evigt” ryska strävan till stormakt. Därför har det inte heller varit möjligt att skapa en reaktionär nationell överideologi. Därför har den samhälleliga utvecklingen inte heller kunnat gå i samma banor.
Det nedskjutna malaysiska passagerarplanet sätter alltså punkt för en putinistisk dröm: det finns inte förutsättningar för en östslavisk stormakt. Samtidigt har Vladimir Putin skapat sig ett eftermäle som inget statsöverhuvud borde ha. Han är personligen ansvarig för morden på 298 människor. Det är visserligen en försvinnande bråkdel i förhållande till hans föregångare Josif Stalin, men det är samma väg han beträder.
Slutsatsen är alltså att Ryssland och Ukraina är två stater, vilket för tankarna till veckans andra tragedi.
Under de senaste decennierna har vi upprätthållit en illusion om att det finns förutsättningar för två stater vid Medelhavets östra strand. Jag tror att det har varit ett politiskt självbedrägeri. Den palestinska staten var knappast ens livskraftig när den ritades upp för drygt sextio år sedan. Israels kollektiva bestraffning av den palestinska befolkningen har upplöst tvåstatsillusionen.
Texten ingick som kolumn i HBL den 23.7.2014
