Inför EU-valet handlade mycket av diskussionen om hur stora framgångarna skulle bli för de euroskeptiska partierna. Här hemma kan man konstatera att Sannfinländarnas valframgång uteblev.
Men i Danmark, Frankrike och Storbritannien skördade de euroskeptiska partierna stora framgångar. I Danmark hängde det på ett par boxerkalsonger. Dagarna innan valet uppdagades att segertippade Venstre betalat för sin partiordförandes solsemestrar och privata kläder. Skandalen var ett faktum och euroskeptiska (och främlingsfientliga) Dansk folkeparti kunde i stället ta hem segern. I Frankrike blev den Nationella Fronten landets största parti. Frankrikes socialistiska president Hollande kämpar med rekordlåga förtroendesiffror samtidigt som förra presidenten Sarkozys högerparti UMP slits av interna strider.
Lite likadan är situationen i Storbritannien där Nigel Farages självständighetsparti UKIP blev största parti. UKIP har en enda ledamot i det brittiska parlamentet, men nu chockerades regerande Tories som själva skärpt sin EU-kritik för att inte läcka väljare.
Trots framgångarna i de här länderna blev de euroskeptiska partiernas framgång lite mindre än väntat, men deras inflytande blev ändå så stort att EU måste ta dem på allvar. I ett avseende uppfyller euroskeptikerna i alla fall förväntningarna. De kommer att få ett ganska begränsat inflytande i Europaparlamentet eftersom de tycker illa om varandra och har svårt att samarbeta. Franska Nationella Fronten deklarerade självsäkert efter valet att man kommer klara det på egen hand – utan UKIP. Men eftersom det krävs ledamöter från minst sju medlemsländer för att bilda en grupp ställdes de på tisdagen inför fullbordat faktum. De fick inte ihop en grupp.
Samma sak höll på att hända för UKIP, som redan har en grupp i parlamentet under beteckningen EFD. Ytterhögern i den gruppen tyckte att Farage var för liberal och gjorde därför gemensam sak med Nationella fronten. På den andra kanten utmanades de av Storbritanniens premiärminister Cameron, som ville göra allt för att förstöra UKIPs möjligheter att behålla en grupp. Det gjorde han för att UKIP inte skulle kunna använda Europaparlamentet för att bygga upp en plattform inför nästa val i Storbritannien. Därför valde Cameron att bjuda in både Sannfinländarna och Dansk folkeparti till sin grupp ECR, trots att båda partier har politiker som dömts för hets mot folkgrupp på grund av sitt förakt mot islam.
Lite ironiskt är det därför att det är två muslimer som just nu är ECR gruppens toppnamn. Syed Kamall valdes till ny gruppledare och Sajjad Karim är gruppens talmanskandidat. För mig är det inte förvånande att dessa två politiker är gruppens huvudnamn. Båda två är både karismatiska och ytterst kunniga. Men om någon för ett halvår hade sagt att Jussi Halla-Aho och Sampo Terho skulle backa upp dessa två muslimska herrar som sin grupps toppnamn hade jag nog inte trott mina öron.
Det här ger ändå skäl för två reflektioner. Den ena är att den euroskeptiska vågen inte rullar i takt. Den andra är lätt ironisk och antyder att det finns lite hopp för Sannfinländarnas syn på invandrare och minoriteter.
Kolumnen publicerades i tidningen Åland, Vasabladet och Östra Nyland.
