Avancerade biobränslen – hur och på vems villkor
Ännu ett intensivt plenarsammanträde i Strasbourg ligger bakom oss. Snart är det dags för sommarsemester – men inte riktigt än.
Senast jag skrev till Landsbygdens Folk med hälsningar från Strasbourg handlade kolumnen om biobränslen – så kommer det att vara även nu. Jag blev på onsdagen utsedd till rapportör för det betänkande om biobränslen som jag senast, i slutet av förra året, skrev om. Om utmaningarna då var stora, kommer de inte att vara något mindre den här gången heller. Som rapportör för betänkandet ska jag styra och sammanfatta Europaparlamentets syn i frågan för att sedan kunna förhandla fram en slutlig överenskommelse med ministerrådet. Ett stort ansvar alltså.
Biobränslebetänkandet är viktigt för hela EU och för hur vi egentligen tar oss an framtidens utmaningar. Men speciellt viktig är frågan för Finland, som är föregångare i utvecklingen av avancerade biobränslen. På det här området finns det utrymme för utveckling och innovationer och bland annat pappersindustrin håller redan på att investera stort i biobränslen och nya bioprodukter.Investeringar för framtiden är något vi fortsättningsvis ska vara föregångare i. Bioindustrin kan skapa just sådana investeringar och nya arbetsplatser samtidigt som målsättningen ska vara en mer hållbar utveckling för miljön.
Den stora underliggande tvistefrågan i biobränslebetänkandet handlar egentligen om hur vi ska lösa problemet med att matråvaror och odlingsmark används för att framställa biobränslen. Här går också skiljelinjerna mellan norra och södra Europa: för de sydligare medlemsländerna och de stora jordbruksländerna är det här främst en jordbruksfråga. För oss i Finland är förslaget om att begränsa användningen av odlingsmark inte lika problematiskt, utan betänkandet är för oss främst en fråga för skogssektorn. Oberoende ståndpunkt i frågan kommer betänkandet att utforma möjligheterna till att utveckla biobränslen i framtiden – hur och på vems villkor. Det kommer inte att bli en lätt dragkamp eftersom åsikterna både inom parlamentet och mellan parlamentet och de övriga institutionerna – kommissionen och rådet – är delade. Förra hösten lyckades vi med draghjälp av de finländska parlamentarikerna i den liberala ALDE-gruppen komma till en kompromiss som slutligen fick hela parlamentets stöd. Nu efter EU-valet är parlamentets sammansättning en annan och grunden för ett gott resultat måste läggas på nytt. Det kommer antagligen att vara den lättare (!) delen av processen – att sedan kämpa för parlamentets ståndpunkt i förhandlingar med rådet (som helst inte ser några förändringar alls utan är ganska nöjda med status quo) kommer att kräva tuffare tag.
Men jag är redo – och ska använda en del av sommaren för att studera de filosofiska, tekniska, ekonomiska och kemiska frågor som ligger i grund för betänkandet.
Texten har publicerats som en kolumn i tidningen Landsbygdens Folk den 25.7.2014.
