En knapp månad har gått sedan EU-valet. I Bryssel är det framför allt en fråga som nu är på allas läppar: vem blir ny ordförande i EU-kommissionen efter portugisen José Manuel Barroso?
Inför valet lanserade de europeiska partierna för första gången s.k. toppkandidater. Mellan partierna gjorde man en överenskommelse om att den grupp som får det största antalet ledamöter i nya Europaparlamentet också får sin toppkandidat nominerad till jobbet.
Men genast efter valet visade det sig att det inte alls skulle bli så enkelt. Inför EU-toppmötet, som ägde rum omedelbart efter valet, gick Storbritanniens premiärminister David Cameron hårt ut mot Jean-Claude Juncker, toppkandidat för konservativa EPP. Den konservativa grupperingen gick bakåt valet, men höll sin plats som största gruppering. Camerons grupp, som i Europaparlamentet heter ECR, var den enda betydande gruppen som inte stödde systemet med toppkandidater. Att han skulle gå till hård attack mot den största gruppens toppkandidat var därför inte oväntat.
Det som däremot var oväntat var hur Junckers egna partivänner agerade. På samma EU-toppmöte tog Angela Merkel bort sin skyddande hand från Junckers rygg. Hon behövde honom under valkampanjen som en tysktalande motvikt till socialdemokraternas Martin Schulz, men nu var stödet mera relativt och i form av ett uttalande om en bred palett av kandidater. Ungerns premiärminister Viktor Orbán, Junckers partibroder, har öppet gått emot sin egen toppkandidat och förra veckan sällade sig Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt – också han en av Junckers europeiska partikamrater – till samma skara.
Europaparlamentet har som institution varit den största pådrivaren för toppkandidaterna. Att statsministrarnas institution, Europeiska rådet, därför tar avstånd från toppkandidaterna och Europaparlamentet är inte överraskande. Det hör till rådets ryggmärgsreflex när de upplever att någon håller på att ta ifrån dem av deras makt. Men alldeles hederligt var det kanske inte. När EPP på våren valde Juncker på sin partikongress i Dublin fanns elva statschefer/rådsmedlemmar på plats. Om någon av dem var emot systemet med toppkandidater borde de ha deklarerat det då – inte först nu.
Jag tror inte att många väljare i valbåset funderade på vem av toppkandidaterna de indirekt stödde med sin röst. Väljarnas relativa okunskap om det framväxande europeiska partisystemet gör det därför möjligt för att Rådet och Europaparlamentet att hitta på en kompromiss och inte välja Juncker till ny kommissionsordförande. Men samtidigt jobbar många för att hålla fast vid den parlamentariska idén. De gör det inte för att Juncker är en gammal – och kanske sliten – politisk räv eller för att han kommer från EPP. De gör det för att det finns en insikt om att om man inte nu ger den vinnande toppkandidaten jobbet, så dödar man systemet för evigt. Därför är det alltså för tidigt att räkna bort Juncker.
Nils Torvalds
Publicerad i Hufvudstadsbladet 19.06.2014
