Förra veckan reste jag runt Österbotten, till stora delar på cykel. Jag cyklade från norr till söder för att på vägen diskutera EU i både stad och på landsbygd. En av de många frågorna som diskuterades var skarven. En av kvällarna gav jag mig därför ut till Kantlax i Nykarleby tillsammans med Mikael Nyholm, ordförande för Kust-Österbottens Viltråd för att se holmen Majsagrund som skarvarna helt erövrat. Det var första gången som jag med egna ögon fick se och känna stanken av skarvens förödelse i den österbottniska skärgården, en förödelse jag tidigare bara sett i Åboland. Följande dag rapporterade Vasabladet att vi också fått en city-skarv, då en skarvkoloni etablerats ett stenkast från Sunnanvik i Vasa.
Både i Åboland och i Österbotten har myndigheterna mycket motvilligt tagit sig an problemet med skarven – något som överraskat mig storligen. Då jag blev vice ordförande i Europaparlamentets fiskeriutskott trodde jag att skarvproblemen låg i Bryssel och att det var där förändringen måste ske. Men efter en tid stod det klart att det inte är i Bryssel problemet ligger. Tvärtom höjde man där på ögonbrynen över att Finland själv inte gör något åt skarvproblemet.
På fiskeriutskottets initiativ gjorde Europaparlamentet en undersökning om skarvproblem i EU. Det är ingalunda enbart vi i Finland som har problem – men åtgärderna varierar mellan medlemsländerna. På andra sidan Kvarken i Sverige är både skyddsjakt och prickning av ägg tillåtet, medan man här hemma snarare gått in för att beskydda skarven.
Publicerad i Österbottens Tidning 14.05.2014
För mig börjar det stå klart att vi har mer än ett skarvproblem. Vi har ett myndighetsproblem. Våra nationella miljömyndigheter, med miljöministern i spetsen, verkar inte vara intresserade av hur verkligheten ser ut. Det här måste regeringen ta tag i. Våra myndigheter ska finnas till för alla, inte enbart dem som delar miljöministerns och miljöministeriets syn på skarven.
Jag var som enda finländare med och förhandlade om den nya europeiska fiskerifonden. Fonden ger möjlighet till mycket gott, bland annat till att bevilja ersättningar för skarv- och sälskador. EU detaljstyr inte hur fiskerifondens pengar ska användas, utan medlemsländerna gör upp sina egna prioriteringar. Detta är i sig bra, men det gör samtidigt att våra nationella myndigheter har ett stort ansvar att kommunicera med yrkesfiskarna och hörsamma deras problem. I den frågan har jag stort förtroende för jord- och skogsbruksministeriet och att de gör de nödvändiga bedömningarna. De kan också bevilja ersättningar för skarv- och sälskadorna. Men att enbart ersätta skadorna löser inte skarvproblemen. Insatser som skyddsjakt och prickning behövs också. Men dessa är det miljöministeriet som bestämmer om. Här hoppas jag att ministeriet kan öppna ögonen, komma närmare folket och förstå de verkliga problemen. Tills de gör det kommer jag fortsätta mitt arbete för att komma till rätta med problemen.
