Det är en hårresande historia som lyfts upp i gårdagens tidning (ÅU, 4/4), där en sommargäst har fått tillstånd och ett ekonomiskt bidrag för att jaga bort skarv, medan yrkesfiskare får avslag för liknande ansökningar. Jag är naturligtvis inte emot att sommargästen får jaga bort skarv – men att NTM-centralen inte ger samma möjligheter och rättigheter till yrkesfiskarna kan inte tolkas som något annat än ren mobbning av en yrkeskår.
Den kinesiska skarven är en invasiv art som historiskt sett inte hör hemma i våra trakter. Att våra nationella myndigheter skyddar fågeln med alla tänkbara medel förundrar till och med tjänstemän nere i Bryssel som frågat mig varför Finland inte gör något åt problemet. Bl.a. Sverige har vidtagit flera åtgärder då man både tillåtit skyddsjakt och prickning av skarvägg. Från EU:s sida finns således inga hinder att bevilja åtgärder som de här.
Det mest anmärkningsvärda i ÅU:s artikel är ändå utspelen som görs av NTM-centralens tjänsteman Tapio Aalto. Aalto påstår att möjligheten att betala ersättningar till yrkesfiskarna för deras säl- och skarvskador inte är möjliga eftersom man i EU håller sig kritiskt till det. Det är direkt felaktigt.
Jag har själv som enda finländsk politiker suttit med och förhandlat fram den nya europeiska fiskerifonden. Ett enat Europaparlament stödde då mitt ändringsförslag om att ersättningar för säl- och skarvskador fortsättningsvis ska vara möjliga att bevilja. EU-kommissionen är mycket riktigt inte överförtjust i den här typens ersättningar – men det är inte EU-kommissionen som beslutar om dem – utan det är Europaparlamentet och Ministerrådet som båda ville ha kvar ersättningarna.
Så det finns inga hinder att bevilja ersättningar. Men det är inte Bryssel som detaljstyr stöden och EU kan inte tvinga något medlemsland att betala ut ersättningar – utan det är nationella myndigheter som måste besluta hur man vill använda fiskerifondens medel. I mina samtal med Jord- och skogsbruksministeriet och den ansvariga ministern har jag fått ett tydligt besked att man tänkt fortsätta med stöden. Nog är det märkligt om Tapio Aalto drar helt andra slutsatser.
Frågan som man ändå måste ställa sig är om Tapio Aalto överhuvudtaget är rätt person att ansvara för de här ärendena. Hans engagemang i BirdLife kunde uppfattas som att det finns en intressekonflikt i hans roll som tjänsteman och hans roll som aktiv i föreningen. Ens blotta misstanken om att en sådan intressekonflikt borde, i en god förvaltningskultur, göra att ansvaret för frågorna byts med någon annan tjänsteman så att myndighetens förtroende inte undergrävs ytterligare i medborgarnas ögon.
Nils Torvalds
Europaparlamentariker
Insändaren är publicerad i Åbo Underrättelser den 9.4.204
