Jag blir ofta kontaktad av människor hemma i Finland. Det handlar naturligtvis om att de vill höra vad Parlamentet (och parlamentarikern) egentligen sysslar med. Den här sortens kontakter är ytterst viktiga för mitt arbete – en effektiv kontakt till vardagen i Finland är kanske den bästa garantin för att inte detaljstyra från Bryssel. Om alla parlamentariker hade den verklighetskontrollen skulle besluten se annorlunda ut. Kontakterna kan handla om allt från frödirektiv och älgskador till dataskydd och handelsavtal. Därför tar också de flesta kontakt när någonting håller på att gå snett på EU-nivå. Ofta handlar det just om att EU detaljstyr alltför mycket. Då uppstår oron över hur det påverkar den enskilda medborgarens vardag.
Och allt för ofta är oron – tyvärr – befogad.
Det senaste i raden av direktiv som riskerar bli för detaljerat och byråkratiskt är det fjärde penningtvättsdirektivet. Målsättningen med direktivet – som med de flesta andra direktiv – är god. Genom att uppdatera direktivet vill man skapa striktare regler för att försvåra penningtvätt och skatteflykt.
Men som i så många andra fall förvrängs den goda grundtanken av dåliga formuleringar som i praktiken riskerar att leda till ökad byråkrati och detaljstyrning.
I all iver har nu också penningtvättsdirektivet gått för långt och glömt bort vardagens praktiska krav. Ur ett finländskt perspektiv finns det nu i Europaparlamentets ståndpunkt ett problem som i värsta fall slår oproportionellt hårt mot de medel som de finska penningautomatspelen ger och som går till allmännyttig verksamhet.
Europaparlamentets linje betyder i praktiken det att spelsektorer med obefintlig eller låg risk för penningtvätt – såsom våra övervakade penningspelsautomater i butiker och kiosker – kan ansöka om undantag från de strikta kraven på att spelaren för varje insats ska identifieras. Det här är ett positivt resultat och något vi kan vara nöjda över.
Men problemet som kvarstår – och som uppstod under behandlingen – är kravet på att alla undantag ska godkännas av kommissionen. Det här kravet är varken fiffigt, praktiskt eller marknadsvänligt. Det leder i praktiken bara till ökad byråkrati och dubbelarbete: först utför medlemsländerna en riskbedömning på nationell nivå, sedan utförs en ny då kommissionen ska ge sitt tillstånd.
Det här blir ett problem speciellt i Finland. Vi har en tradition av speltjänster vars vinster går till välgörande ändamål. RAY:s och PAF:s stöd är väldigt stort och har en viktig funktion – i synnerhet när statsbudgeten stramas åt. Ett krav på obligatorisk kundidentifiering vid penningspelsautomaterna i butiker och kiosker kan leda till en märkbar minskning av det här stödet.
Målsättningen med penningtvättsdirektivet borde vara att göra det svårt för organiserad brottslighet och personer som sysslar med penningtvätt att fortsätta göra det – inte att göra livet surt för laglydiga medborgare och allmännyttiga föreningar. Sista ordet är ännu inte sagt om direktivet och jag kommer försätta jobba för att förnuftet till sist ska segra i denna fråga.
Nils Torvalds
Sittande Europaparlamentariker
