För ett par veckor sedan deltog jag i de europeiska liberalernas extrakongress i Bryssel. På kongressen valdes Belgiens tidigare premiärminister Guy Verhofstadt och vår kommissionär Olli Rehn till de liberala toppkandidaterna. Den socialdemokratiska gruppen har redan tidigare valt Europaparlamentets talman Martin Schultz till sin spetskandidat medan de europeiska konservativa kommer välja sin kandidat på en extra kongress i Dublin senare i vår.
Vad dessa, så kallade, toppkandidater kommer att betyda i praktiken är det ingen som riktigt vet. Somliga tror att de kommer vara startskottet på mer europeiska partier där toppkandidaterna tillsammans turnerar runt i bygderna för att debattera – på samma sätt som de amerikanska presidentkandidaterna. Det här är något som Europaparlamentet överlag varit en pådrivare för då man hoppas det ska öka legitimiteten och påverka valresultatet.
Själv är jag inte lika övertygad om att dessa toppkandidater kommer att göra någon egentlig skillnad. EU:s statsministrar är dessutom, på gott och ont, inte alls lika entusiastiska och mycket tyder därför på att kommissionens ordförande på samma sätt som tidigare kommer att tillsättas av medlemsländerna oavsett dessa toppkandidater.
Men på en punkt håller jag med själva tanken om toppnamnen, även om jag tycker att det är ganska problematiskt att partierna tenderat favorisera Bryssels ”insiders”. Tanken är i alla fall att skapa större intresse och mer legitimitet. Jag tror att vår efterkrigshistoria visat att vi behöver visionära, kunniga och modiga politiker för Europas toppjobb. Under nästa mandatperiod behöver vi dem kanske mer än någonsin tidigare.
Utmaningar är det ingen brist på och då menar jag faktiskt inte euroskeptikerna. Det vi nu ska klara av att lösa hänger ihop med det som skett långsamt och delvis under ytan. När Finland gick med i EU 1995 hade globaliseringen ännu inte riktigt tagit fart. Internet, ICT-teknologi och lågprisflyg hade ännu inte påverkat oss och nya ekonomiska tungviktare som Kina, Indien och Brasilien var fortfarande ekonomiskt ganska små. Alla dessa faktorer (och flera därtill) skapar utmaningar för både Finland och EU. Jag tror att vi måste möta dessa utmaningar tillsammans – om vi vill vara med och påverka vår omvärld och vår vardag.
Nästa EU-kommission och Europaparlament kommer att ha tre huvudutmaningar att bita i: få ekonomin i skick, råda bot på arbetslösheten och slå vakt om de demokratiska värderingarna.
Under vintern har jag varit den liberala gruppens föredragande i Europaparlamentets delegation som gör en utvärdering av den s.k. trojkans arbete i krisländerna. Det finns utan tvekan mycket att lära sig från krisen oavsett hur djupt man själv dragits med. Det är för det första av yttersta vikt att vi klarar av att stabilisera den offentliga ekonomin i alla EU-länder. Bankunionen – d.v.s. en hållbar europeisk finansvärld – är den andra stöttepelaren. Med den ska vi också få fart på ekonomin. Återanpassningen efter finanskrisen har inneburit att bankerna egentligen kraftigt skurit ned på sin utlåning. Det här har gjort att livskraftiga små och medelstora företag inte får lån – och det i sin tur gör att ekonomin inte tar fart och att det inte uppstår nya jobb.
Men trots att ekonomin kommer att vara huvudfrågan efter valet får vi inte glömma Europas demokratiska och sociala värderingar. De hotas av t.ex. utvecklingen i Ungern och Spanien. Vi måste alltså sopa rent framför egen dörr för att vara trovärdiga. Jyrki Katainen och Alexander Stubb som är partikamrater med såväl Ungern och Spaniens statsminister har visat att man inte kritiserar en partibroder – oavsett vilka förslag den kommer med. Här brukar den liberala gruppen föregå med gott exempel och SFP:s representant i Europaparlamentet kommer således ha en fortsatt viktig uppgift också efter valet.
Kolumnen är publicerad i Medborgarbladet 1/2014
