Efter fyra snabbresor genom Europas krisländer finns det en återkommande fråga i mitt huvud: hur mycket förstår vi av det som finns omkring oss och hur mycket ser vi av det som är på kommande? Pessimisten skulle naturligtvis svara: ingenting, vi är bara utlämnade åt ett öde. Blitt eller oblitt.
Riktigt så enkelt kommer vi inte undan. Vi kan veta. Åtminstone lite.
Kansas Federal Reserve ordnar varje år ett seminarium i Jackson Hole. Ortnamnet pekar kanske på flydda tider då det kanske fanns ett vattenhål där. Och vattenhål kunde det behövas. Över den här delen av Förenta staterna drev illa betalda cowboys nötkreatur till järnvägsknutpunkten Wichita (där Wyatt Earp var sheriff och/eller bandit en tid) för vidaretransport till slakterierna i Chicago.
Idag kan Jackson Hole vara ett andligt vattenhål – åtminstone någon gång.
För ett år sedan höll den franska ekonomen Hélène Ray ett föredrag där och under månaderna därefter har den föreläsningen varit ivrigt studerad på många håll i världen. Varför?
Professor Ray visar i sin forskning hur också starka utomekonomiska orsaker påverkar finansmarknaden. En av hennes utgångspunkter är ett index, som går under benämningen VIX. Det har utarbetats av råvarubörsen i Chicago (som alltså lite hänger ihop med cowboyernas arbete att driva boskapshjordar över prärien).
I korthet visar VIX-indexet att finansströmmarna går tillbaka till tryggare investeringsobjekt så fort det blir lite oroligt på något håll i världen. Och oron kan åstadkommas av ekonomiska krascher, krig eller naturfenomen. VIX-indexet gick upp just innan vår finländska bankkris bröt ut, det gick upp när den amerikanska dot.com-bubblan sprack och det gick upp i samband med 9/11 då de två tornen sammanstörtade i New York. Men det kanske mest intressanta är att VIX-indexet började gå ner 2007, som en första varning inför den stora finanskrisen och Lehman Brothers konkurs. Sedan sjönk det som en sten.
Torvalds kolumn i Österbottens tidning.
För Portugal och Grekland var det här rena giftet. Vartdera landet hade just före den krisen tänkt sig att man kunde leva lite på skuld (och det hade vi ju alla lite tänkt oss). Det var ytterst dålig tajmning. Under lite lyckligare yttre omständigheter hade de kanske klarat sig en tid till – också om det fanns en bakre vägg för hur mycket skulder de kunde ta på sig. Olyckan är här att finansmän läser VIX-indexet mera noggrant än politiker (som kanske bara tittar på opinionsmätningarnas siffror).
Deutsche Banks ledning insåg eventuellt redan 2007, men säkert senast i augusti 2008, att de på något sätt måste rädda sig ut ur en hotande grekisk statskonkurs.
Den svåra frågan handlar alltså om det här: var Deutsche Bank en så stor ”systemisk bank” att Europa var tvungen att räddabanken och rädda den på Greklands bekostnad?
Om vi svarar jo på den frågan svarar vi också jo på en annan fråga: är vi på något sätt skyldiga att hjälpa Grekland?
Texten ingick som kolumn i Borgåbladet, Västra Nyland, Åbo Underrättelser och Österbottens Tidning den 8.2.2013.
