Vi i Europaparlamentet kommer att ha en mycket intressant diskussion om det som kallas främmande invasiva arter i år. De regler som definierar en invasiv art och hur de – under lite varierande omständigheter – ska hanteras kommer att kräva tungan rätt i mun. Diskussionen kommer inte den här gången att handla så mycket om lupiner eller jättebalsam. Den kommer för Finlands del att handla om mink och skarv.
Men låt mig börja med att ta ett steg tillbaka. Europaparlamentet är inne på sitt sista halvår av den här mandatperioden. Det finns en stark vilja att slutföra den politik som är på gång innan det nya parlamentet inleder sin period.
Under min tid här vid parlamentet har mycket cirkulerat kring skarvar. Den invasiva skarven. Skarven –– och nu är det skäl att vara lite noggrann –den asiatiska skarven med det ståtliga latinska namnet Phalacrocorax carbo sinensis (den svarta kinesiska skarven) sägs ha funnits hos oss sedan hedenhös.
Det är en sanning med lite modifikationer. ”Hos oss” betyder i det här fallet Bulgarien. Det har hittats ett skarvskelett som sedan hävdas vara skelettet av en carbo sinensis. Det finns mig veterligen ingen DNA-analys av benen men man vill anta att det är den asiatiska underarten. Följer man det här antagandet skulle detta alltså innebära att skarven inte vore en främmande invasiv art hos oss.
Den europeiska skarvstammen i Östersjön dog ut tidigast någon gång kring år 1500. Därefter tog den asiatiska underarten så småningom över. EU:s egen utredning visar att utbredningen för Finlands del inträffade mycket sent. Det vet också alla som under de senaste 50 åren har bott eller rört sig i skärgården. Men vissa vill nu till varje pris – och med hjälp av den 3000 år gamla bulgariska skarven – i praktiken fridlysa den asiatiska skarven, också i Finland, genom att konstatera att den inte är den främmande invasiva art den är.
Diskussionen kring främmande invasiva arter kommer också att påverka en annan, för oss gammal bekant – neovison vison, den amerikanska minken. Men diskussionen i fallet mink har en annan vinkling än den diskussion vi för i fallet skarv.
Det finns nämligen politiker som smygvägen vill försvåra situationen för pälsnäringen och lägga in problem för pälsnäringen på ställen där det argumenteras att den inte hör hemma. Paradoxalt nog vill samma (gröna) politiker som argumenterar för att skarven ska fridlysas, att man ska förbjuda den amerikanska minken – eftersom den är en ”främmande invasiv art”.
Minkar, som av någon anledning kommer ut i den vilda naturen, är både farliga och invasiva – det kan inte förnekas. Men just därför måste det vara straffbart att med vett och vilja släppa ut djuren – inte att farma dem. I ett ändringsförslag jag lämnat in till det aktuella lagförslaget vill jag precisera just detta.
Pälsnäringen är viktig och är en av ljusglimtarna i den finländska och europeiska ekonomin, som haft det tufft de senaste åren. Den har också en stor betydelse för den lokala sysselsättningen i vissa regioner. I Finland har vi dessutom en kultur av både gott djurskydd och högklassig, dokumenterad djurhållning.
Jag är alltså redo, och optimistisk, för de kommande diskussionerna. Men det måste våra politiker i Finland också vara. Miljöministeriet måste här kunna skilja på mink och skarv!
Nils Torvalds
Kolumnen publicerad i Finsk pälstidskrift 1/2014
