För att komma till krislandet Cypern flög vi via Aten. När flyget närmar sig landningsbanan ser jag både på kartan och genom fönstret på styrbord sida att jag flyger in över antikens landskap. Det väcker djupa känslor. Där nere sprang budbärarna från Thermopyle, där seglade tusen fartyg för att erövra Troja och där satt oraklet vid Delfi och yttrade sig om framtiden. Kanske var det just oraklet som kändes mest relevant. Gruppen från Europaparlamentet skulle utvärdera Trojkan och krisländerna. Kring det uppdraget finns det tillräckligt med svavelos för att göra vilket som helst orakel talträngt. Men var vi på rätt väg eller rätt bog? Vi var åtminstone ”Vid källorna”.
Pressutklipp från Hufvudstadsbladet den 7 februari.
Min första och kanske mest besvärliga insikt fick jag redan i Lissabon, som jag besökt bara ett par dagar tidigare. En stor del av diskussionen handlade om en bisak, om vilken statistik som var tillgänglig vid vilken tidpunkt. Jag fick en känsla av att politikerna på alla tänkbara sätt försökte undvika den uppenbara slutsatsen: politiken bar ett betydande ansvar för hur snett utvecklingen hade gått. Det var ett återkommande fenomen i alla krisländer och för alla politiska schatteringar.
Den första slutsatsen handlade alltså om att alla försenade sig. Det finns alltså ett politiskt mönster av intellektuell feghet. Man väntar på att Tingeling ska komma och strö älvdamm över alla ekonomiska problem. Det slutar alltid illa. Det är dessutom ett drag som mycket väl går att spåra i alla andra europeiska länder. I alla andra hänseenden är krisländerna mycket olika.
Det tredubbla slaget
Portugal var på efterkälken sedan länge. Det var ingen tillfällighet att svensk och finländsk textilindustri redan på 1960-talet utlokaliserade en del av värdemässigt lägsta delen av produktionskedjan till Portugal. Landets olycka var alltså att drabbas av tre betydande svårigheter så gott som samtidigt.
Den första olyckan kom efter Uruguay-rundan på 90-talet. Rundans mål var att avskaffa importkvoterna på textilprodukter, och för detta gavs länderna en övergångstid på 10 år. Men under den perioden hade hela produktionsstrukturen förändrats grundläggande. De stora nordiska textilföretagen hade köpts upp av internationella konglomerat, som i värdekedjans översta ända bara ägde varumärken och mönsterskydd. Portugal kom alltså inte med inrikespolitiska medel åt sin del av värdekedjan.
Europeiska monetära unionen – EMU – blev Portugals andra olycka. EEC/EU har alltid drivits av överoptimism. Inför EMU-överenskommelsen förbisågs svårigheter de lägst utvecklade EU-länderna kunde utsättas för. Att anpassa sig till en hård yttre konkurrens från diktaturländer som Kina blev speciellt utmanande för länder som Portugal. Det som lite eufemistiskt kallas en inre devalvering är i praktiken enbart sänkta löner och nedskurna socialbidrag.
Den tredje hemsökelsen var ett sorgligt exempel på ”lånad tid”. Regeringen gjorde det som så många andra hade försökt sig på: att ta sig ur de strukturella problemen med starkt underbalanserade budgetar. I finanskrisens värld ledde det till att landet utestängdes från marknaden.
Greklands väg över hälleberget
Av alla krisländer är Grekland av flera orsaker det mest oroväckande. Det beror inte så mycket på Den gyllene gryningeneller på Syriza. Det är visserligen alltid obehagligt med starkt populistiska partier, som i populismens tid har en benägenhet att växa över i fascistoida och/eller bolsjevistiska våldsamma organisationer. Grunden till Greklands problem finns djupare.
Det grekiska samhällssystemet är gammalt och går tillbaka till antik tid. Under den osmanska tiden inkorporerades den grekiska överklassen i ett klientsystem: dvs man ställer sig under en av maktens dignitärer. Går det bra får klienten sin belöning. Samma olyckliga system fortplantades av det kalla krigets tudelningar. Det slutade i ett politiskt system där två konkurrerande politiska stammar turades om att bygga upp sina klientsystem. Det blev naturligtvis inte bättre av överstarnas kupp och militärkuppen. Dagens regering är alltså djupt inbäddad i en genomkorrumperad statlig struktur där t.o.m. lärartjänster delas ut genom klientsystemet. Det är helt enkelt en politisk regim som inte kan klara av dagens invecklade utmaningar.
Öriken på villovägar
När Greklands statsskuld skars drabbades Cypern hårt. En stor del av landets ekonomiska reserver fanns i grekiska statsobligationer. Cypern hade dessutom satsat på att bli ett finanscentrum för Levanten. Det var kanske en god idé, men det lilla öriket blev också ett tillhåll för penningtvättande ryska oligarker. Därmed leddes landet av sin banksektor mot avgrunden.
I förhållande till Cypern är Irland en solskenshistoria – åtminstone till en början. Landet föresatte sig att bli ett halvt skatteparadis för amerikanska företag som ville in på den europeiska marknaden. Det ledde till att man började tala om den keltiska tigern – ett europeiskt motstycke till Taiwan och Sydkorea.
Men den boomen fortsatte i en kreditboom, som huvudsakligen inriktade sig på innehållslösa dot.com-bolag och på fastighetsmarknaden. Tre iriska banker började tävla om vem som kunde ge de fördelaktigaste lånen för allt som slutade på .com och för fastighetsspekulationer. Det leddetill att lånestocken snabbt ökade till det fem- eller tiodubbla utan substans eller säkerheter. När dot.com-bubblan i USA sprack och de amerikanska företagen blev försiktigare blev det genast värre. Sen kom Lehman Brothers konkurs och den keltiska tigern togs in på intensiven. Det enda försiktigt glädjande är att kapitalströmmarna nu igen håller på att öka och att Irland eventuellt klarar sig med blotta förskräckelsen.
Och lärdomarna..?
Lärdomarna är ganska enkla. Vi måste ha en fungerande bankunion eftersom vi har ett gemensamt finanssystem, och vi måste ha en beredskap att behärska framtida kriser. Europa och EU har varit en intellektuell latmask som föreställt sig att ekvilibrium – jämvikt – är det som ska eftersträvas. Men om det är något vi borde lära oss av Joseph Schumpeter – och även av Karl Marx– så är det att det inte finns jämvikt. Därför behöver EU en gemensam politik för att behärska våra finanser och utveckla våra likaså gemensamma värdekedjor.
Europaparlamentet synar trojkan, den grupp som under EU-kommissionens ledning har utarbetat programmen för krisländerna. Trojkan består av representanter för kommissionen, Internationella valutafonden och Europeiska centralbanken. Nils Torvalds är den liberala gruppens föredragande för Europaparlamentets granskningsrapport av trojkans verksamhet i EU:s krisländer och en av rapportens skuggrapportörer.
Texten ingick i Hufvudstadsbladet den 7 februari.
