För en vecka sedan kunde vi läsa om en ny vändning i frågan om den planerade importterminalen för flytande naturgas (LNG) i norra Östersjön – en terminal som både Estland och Finland länge varit ute efter. Det handlar alltså om en betydande importterminal som gör det möjligt att ta emot de riktigt stora fartygen lastade med flytande naturgas, som kommer direkt från produktionsorter som Qatar.
För tillfället kommer den flytande naturgasen som används i och kring Östersjön oftast via hamnen i Rotterdam, vilket höjer priset pga. omlastning av gasen och små volymer. För att öka tillgängligheten och sänka priset vill man därför bygga en terminal för direktimport i norra Östersjön. Terminalen, som beräknas kosta 500 miljoner euro att bygga, är viktig för hela EU och kan därför få betydande EU-stöd.
Just därför har också positionerna länge varit låsta mellan länderna. Förra vintern sades det att lände
rna fått fram till sommaren som deadline för att sinsemellan komma överens om terminalens placering för att inte mista EU-finansieringen. Då de inte heller då kom fram till ett beslut sades det att beslutet i stället fattas av EU-kommissionen. De som följt projektet har frustrerat väntat på kommissionens besked som aldrig kommit. Men orsaken till det är att ärendet aldrig, tvärtemot vad som sades, flyttats över till EU-kommissionen. Det är fortfarande medlemsländerna som ska komma överens – vilket inte händer.
Dataskiss på den planerade LNG-terminalen i Ingå.
Det här resulterar nu i att vi förlorar dyrbar tid då projektet inte får grönt ljus. Vi har världens största passagerarfartyg med LNG-drift i trafik i våra vatten och det skulle finnas stora möjligheter för Finland att bli en ännu viktigare spelare gällande LNG- relaterad teknik. Men bristen på ett beslut gör att det nu i stället rör på sig i andra regioner. Hamnen i Antwerpen tog i oktober första steget i en satsning på ny teknik för bunkring av LNG.
Nu föreslår Estland att terminalen delas, så att det byggs varsin lite mindre terminal på var sida om Finska viken. Även om det här är en bra diplomatisk lösning, är det inte samhällsekonomiskt försvarbart. Två mindre terminaler betyder högre byggnadskostnader, större osäkerhet om EU-stöd och en ökning av driftskostnader på grund av avsaknad av storskalighet.
Jag hoppas därför att Finland och Estland nu kan acceptera att det inte går att komma till en gemensam lösning och låta EU-kommissionen fatta beslutet. Det betyder att någon blir besviken. Men för både Estland och Finland är det viktigare att terminalen överhuvudtaget byggs – än om den byggs i Ingå eller Paldiski.
Då jag har studerat båda projekten, verkar den naturliga platsen för terminalen vara Ingå. Den finska gasmarknaden är mångdubbelt större än Estlands. Den finländska handelsflottan är betydligt större, vilket betyder bättre synergier med rederiklustret. Ingås geografiska läge och den goda farleden talar också för Ingås del. Estlands huvudmotargument mot Ingå är att ryska Gazprom är minoritetsägare i Gasum, som planerar projektet i Ingå. Inget hållbart argument i mitt tycke.
Texten ingick som kolumn i tidningen Åland, tidningen Östra Nyland och Vasabladet.
