I dagens (2.7) Hufvudstadsbladet finns en debattartikel av Nils Torvalds med rubriken ”Medborgarlön ingen lösning på utmaningarna”. Artikeln är ett svar på Jan-Otto Anderssons debattinlägg 29.6 och handlar om medborglön.
Medborgarlön ingen lösning på utmaningarna
Ungefär samtidigt som Jan-Otto Andersson skrev sitt debattinlägg till HBL (29.6.2013) satt jag tillsammans med en tysk vän och diskuterade medborgarlönens olika sidor. Min tyske vän är grön partimedlem och anser att medborgarlön vore en god lösning. Hans personliga argument var alldeles otadligt: ”Jag skulle jobba precis som nu också om jag hade enbart en medborgarlön.”
Jag betvivlade inte ett ögonblick hans resonemang. Vi hade just minuterna tidigare pratat om visioner och perspektiv och på den punkten lider min vän ingen brist. Han är fylld av idéer och plockade i nästa minut fram en nästan kreditkortsstor dator (som snurrar på Linux). Datorn är tänkt som läromedel och som lösning på de utmaning människor i utvecklingsländer möter både på grund av brist på pengar, en dålig infrastruktur och övervakande regeringar. De minimalt små datorerna skapar nätverk, som regimerna inte riktigt rår på.
För oss alla idealister, som under en stor del av våra liv har sysslat med utopier, framtidsprojekt och medborgarverksamhet skulle medborgarlönen vara en nästan idealisk lösning. För billiga pengar kunde samhället den vägen få en massa tjänster, som inte enbart skulle vara marknadsbaserade.
Men poängen med hela den här lösningen är att den just kräver idéer, kunskap, målsättningar, perspektiv, uppoffringsförmåga och en personlig autonomi. Det är alltså en lösning för en – i och för sig – välförtjänt elit. Och idén är inte alldeles ny. Vackra tankar om medborgarverkstäder har funnits sen urminnes tider, men riktigt praktikabla lösningarna inte blivit.
Exemplen som Jan-Otto framför är till en del lite exotiska och håller inte riktig för våra förhållanden. Det mest intressanta är ”Mincome”, experimentet i den kanadensiska delstaten Manitoba. ”Mincomes” utvärdering visade att medborgarlönen också under en kort försöksperiod med ett klart slutdatum skapade lätt ökad böjelse för att hålla sig borta från arbetsmarknaden. Det föreföll speciellt gälla kvinnor. Men Manitoba skiljer sig också i andra avseenden. Den kanadensiska delstaten har idag en arbetslöshet på 4,7. Det är en siffra, som i ett europeiskt perspektiv egentligen enbart Tyskland kommer upp till – efter Hartz IV-reformerna, som sänkte en del av socialbidragen. Just senaste vecka kom det en utvärdering av den reformens inverkan på arbetsmarknaden.
Vår stora samhälleliga utmaning handlar alltså inte om medborgarlön. Den handlar om att vi har en arbetslöshetsgrad som välfärdssamhällets strukturer inte riktigt håller för. Jag ser därför med växande oro hur den vänster, som vi långt har att tacka för det sätt på vilket välfärdssamhället byggdes upp, nu marginaliserar sig med förslag som innerst inne nedvärderar arbetets betydelse. Det är att ge upp.
Det samhälleliga värdeskapandet sker genom arbete. Det tror jag att vi med Jan-Otto Andersson egentligen är överens om. Därför behöver vi en industripolitik och en sysselsättningspolitik. Den skall återskapa arbetets roll som en grundpelare för själv- och högaktning.
Jag skall enbart ge ett exempel. Varvet i Åbo hotas av nedläggning. Men samtidigt skulle vi egentligen behöva nya miljövänligare fartyg med den utvecklade teknologi ett intressant och högteknologiskt energi- och havskluster har skapat. Den lösningen kräver nog mera än en medborgarlön, som snarare får samhället att slå sig – moralisk – till ro . Det bidrar snarast till ett tilltagande hållbarhetsunderskott.
Vi har i Europa en ungdomsarbetslöshet, som trotsar det mest vi har upplevt. Om någon vill föreställa sig att vi löser det problemet med en medborgarlön, vill jag bara understryka att jag upplever den inställning som tragisk. De som idag faller genom maskorna i ett allt glesare socialt säkerhetsnät är vanligtvis de som har den sämsta utbildningen eller de som ännu inte har hittat sin stig genom livet. Erfarenhet av det uppsökande ungdomsarbetets utmaningar får vem som helst att inse, att en vederlagsfri medborgarlön inte är lösningen på utmaningen. Jan-Otto avslutar sitt debattinlägg med förhoppningen om att överloppsmänniskorna genom medborgarlönen aldrig behövde födas. Dessvärre är redan den tredje generationen efter 90-talets kris just på väg.
Det är ingen liten utmaning.
Nils Torvalds
