Den senaste tiden har det av en eller annan orsak talats väldigt mycket om säkerhetspolitik hemma i Finland. Diskussionen är välkommen och välbehövlig. När det kommer till en diskussion av den här karaktären måste man resonera såväl realistiskt som långsiktigt. Och precis som i många andra ämnen som debatteras inom samhället finns det många som förstår poängen med diskussionen, medan andra inte överhuvudtaget har någon förståelse. Men att tala om fosterlandets försvar och säkerhet är ytterst ansvarsfullt och det ska göras utgående från fakta.

Därför finns det en viss poänglöshet med att föra debatten utgående från att vi skulle kunna ersätta ett eventuellt NATO-medlemskap med ett allt längre utökat säkerhets- och försvarssamarbete. Det är så att säga en god tanke, men det bär inte hemskt långt. Man motiverar det med att Lissabonfördragets artikel 47.2 ger en likvärdig säkerhetsgaranti som NATO:s artikel 5. Det är till den här artikeln i fördraget som man så gärna hänvisar, även om innebörden kanske inte är riktigt kristallklar. Därför är det kanske skäl att citera artikeln:

”Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.

Åtagandena och samarbetet på detta område ska vara förenliga med åtagandena inom Nordatlantiska fördragsorganisationen, som för de stater som är medlemmar i denna också i fortsättningen ska utgöra grunden för deras kollektiva försvar och den instans som genomför det.”

Men hur går det här till i praktiken? Har från de senaste snart sex åren en viss erfarenhet av effektiviteten i EU:s beslutsapparat. Erfarenheten ger inte riktigt skäl för överdriven optimism. Vi har under de senaste 18 månaderna försökt åstadkomma ett europeiskt avfallsdirektiv. Det känns inte som en särskilt besvärlig fråga. Alla undersökningar visar att vi kastar bort material som väl kunde leva ett andra eller tredje liv. Vi kastar dessutom bort råvaruströmmar av betydande värde. Men att komma överens om en så enkel – och lönsam – fråga överstiger på ett besvärligt sätt beslutsamhetsnivån inom EU.

EU har aldrig varit, och kommer inte inom en överskådlig framtid att bli, en försvarsallians även om man ibland kan uppleva små ögonblick av solidaritet mellan medlemsstaterna.

Att en union som behandlar ett avfallsdirektiv i över ett och ett halvt år plötsligt skulle klara av att fatta snabba och effektiva gemensamma beslut inför en kris- (eller krigs-) situation känns i dagens läge väldigt orealistisk.

Jag känner alltså en viss irritation över den dödfödda tanken på att bygga Finlands säkerhetspolitik på artikel 47.2. Samtidigt upplever jag det som verklighetsflykt eller flykt från besvärliga beslut. I krigstid kunde det kallas fanflykt.