Under våren har jag försökt ringa in en del europeiska utmaningar, men att nu – inför den italienska krisen – lämna området och skriva någonting vackert om den tidiga våren vore liktydigt med feghet. Alltså forza e coraggio – styrka och kurage.

 

Italoutmaning nummer 1: Vem eller vad är den skyldige/skyldiga? Det kommer också i Finland att finnas personer och partier, som under alla omständigheter vill påvisa att orsaken är euron. Det är egentligen inte sant, men den utstuderade falskheten kommer att användas av alla tänkbara populister. Det enda unset av sanning i påståendena hänger ihop med att euron och kravet på att hänga med i den globala ekonomins lönsamhet har skärpt och skärper de krav Italien har haft framför sig under de senaste 30 åren.

 

Italoutmaning nummer 2: Största delen av den italienska statsskulden finns i ett fragmenterat italienskt banksystem, som har svarat på den interna konkurrensens utmaningar genom att skapa allt mera invecklade låneprodukter. Vid avgrundens brant finns alltså både den italienska staten och miljoner italienska hushåll. Det visar sig bl.a. i antalet icke-fungerande lån (lån som inte återbetalas).

 

Italoutmaning nummer 3: Varje bank står inför behovet av att refinansiera sina lån, men för att klara av det behöver de marknadens förtroende. Under de senaste veckorna har vi sett hur det förtroende eroderar, vilket alltså innebär att det någonstans i den närmaste framtiden finns en dag när den första banken/de första bankerna står inför en konkurs, med allvarliga konsekvenser för såväl systemet som medborgarna.

 

Italien är inte ett fattigt land men tillgångarna finns koncentrerade hos ett antal individer och företag. Den enkla lösningen vore därför att hitta ett konsortium av italienska affärsmän villiga att satsa en del av sin förmögenhet på att rädda det italienska banksystemet – eftersom ingen annan egentligen kan utföra den räddningen. Men det skulle i sin tur kräva någon slags stabilitet och för det krävs att man nu också hittade en lösning på den italienska (politiska) regeringskrisen. Ingen tycks riktigt veta hur mycket buffertar de någorlunda stabila italienska storbankerna har klarat av att ackumulera under de senaste åren. Det är en avgörande fråga. Europeiska centralbanken kan eventuellt sticka emellan genom att tillföra tillfällig likviditet, men det gör man bara om det finns något förtroende för att det politiska systemet klarar av att äntligen reformera ett ohållbart banksystem.

 

Men om det inte nu finns några herrar (ja, det handlar tyvärr nästan bara om herrar än så länge), som i Milano sätter sig ner vid samma bord för att hitta finansiella, ekonomiska och politiska lösningar, står Italien inför en öronbedövande smäll. Sen hjälper inte populistiska slagord, som huvudsakligen försöker skuldbelägga euron och EU. Europeiska centralbankens all uppmärksamhet riktas då på att bygga en skyddsmur kring euro-området. Den skyddsmuren gäller i första hand Spanien och Portugal. Den kan rädda oss, men inte Italien. En i sanning sorglig insikt.