Senaste vecka inledde TAX3 sitt arbete. Det är alltså specialutskottet, som försöker reda ut vad som egentligen gått och går snett i europeisk skattepolitik. EU-länderna förlorar miljarder, men riktigt fungerande lösningar ser vi inte ens vid horisonten.

 

Inför treans första möte läste jag igenom slutrapporterna från TAXE och TAXE2 och blev ganska bekymrad. Var finns den röda tråd vi kunde följa och som kunde leda till mera konkreti och resultat? Största delen av TAXE2:s 80 rekommendationer känns lite som en önskelista till Korvatunturi. Och det är inte enbart i Taxe-utskotten det inte fungerar. När Malta var rådets ordförandeland under det första halvåret 2017, försökte vi komma överens med dem om reglerna för penningtvätt och terroristfinansiering. Det var – minst sagt – trögt också om man kunde tro att penningtvätt och terrorfinansiering i dessa tider borde finnas ganska högt på listan.

 

Så var ska vi börja den här gången?

 

Det finns två teman, som nu återkommer i många sammanhang. Det är behovet av solidaritet och behovet av att avslöja den mest flagranta populismen.

 

Kravet på solidaritet har – dessvärre – ganska ofta framförts i någorlunda omöjliga sammanhang. Bankernas NPL (Bryssel-slang: non-performing loans, lån som inte återbetalas) stiger och är en signal om minst två saker: 1) bankerna tävlar om låntagare och ger – igen – lån på lösa villkor; 2) en del banker är slappare än andra och skapar problem som skadar hela sektorn och medlemsländerna.

 

När jag nu försöker tala för solidaritet avser jag alltså inte att vi genom våra bankers buffertar också ska betala för en ohållbar italiensk banksektor. Men det kan väl hända att vi borde visa lite mera solidaritet än vad vi gör. En del av krisens djup 2007-2008 berodde just på att vi slöt ögonen för utmaningarnas storlek alltför länge. Det finns alltså någonstans en matematisk jämnvikt mellan att ta sig an problemen innan det hela igen faller ner över oss. Det är bara den här lilla frågan: vågar politiker tala sanning eller är det politiskt mera lönsamt att ljuga lite om att vi klarar oss bäst på egen hand.