Hela antikens historia är fylld med berättelser om någonting som i dagens kontext kanske låter en aning besvärligt: partier. Det handlar inte riktigt om partier i modern mening, utan om ett system av patroner och deras klienter. Den historien går sedan vidare genom Europas medeltid och kan spåras i verk som Dantes Gudomliga komedi. I hans helvete återfinner vi både patroner, klienter och partigängare, som enligt författaren var anstiftarna till det onda i samhället. Och kanske Dante hade rätt. Det finns mycket ont i det systemet. Den här politiska och samhälleliga organisationen finns också med i mera moderna tider och kan ännu skönjas i vår egen politiska historia.
Vi kunde kanske luras att tro att klientelismen egentligen är ett passerat stadium. En lite närmare granskning visar att klientelism kanske är ett av vår samtids viktigaste fenomen, som påverkar oss långt mera än vi ville. De senaste dagarnas avslöjanden om den kinesiska partiöverklassen visar att familjen – i mycket vid mening – lever ett obekymrat liv i ett skatteparadis långt från centralkommitténs skärseld och vardagens miljöhelvete.
I Ryssland har Vladimir Putin byggt upp – eller egentligen återuppbyggt – en bolsjevistisk tradition av familjer. Den uppstod redan på 1920-talet och splittrades av den korta demokratiska förvirringen genast efter sammanbrottet 1991. När hotet mot landets sammanhållning blev stort samlade gamla KGB:are ihop sin familj. Det förutsatte att andra ”familjer” skuffades åt sidan från inkomstkällorna. Hodorkovski var bara ett av exemplen.
Och igen – ur ett historiskt perspektiv – var den bolsjevistiska familjen egentligen bara en fortsättning på en äldre förvaltningstradition där den ryska adeln bestod av – just det – familjer i vid mening. Men det ryska exemplet ger också en inkörsport till ett ekonomisk resonemang. Ekonomisk-historisk lektyr särskiljer på två former av ekonomisk verksamhet. Den ena går under benämningen profit-seeking, den andra under rent-seeking.
Rent-seeking (räntesökning) betyder egentligen att familjen lägger sig på en penningström. Det enklaste exemplet ser ut så här: om jag hade rätt att bara förvalta en storbanks penningström under 24 timmar kunde jag syssla med att låna ut en summa som motsvarade genomströmningens dagsvärde. Jag ägde aldrig pengarna, men jag kunde trots det låna ut en summa som motsvarade dagsvärdet eftersom jag också följande dag (så länge ingenting oväntat som Lehman Brothers konkurs sker) också hade tillgång till penningströmmen. Min insats hade ingenting med värdet att göra, men jag skulle ta ut min ”ränta” utan bekymmer.
Profit-seeking (profitsökning) är den produktiva verksamheten genom vilken företagaren bidrar till den värdeskapande processen och därmed får en del av belöningen i form av profit/vinst.
En stor del av Rysslands s.k. medelklass lever i olika former av ränte-sökning i förhållande till energimarknadens penningströmmar. Den styr bort kapital från lönsamma investeringar och bidrar till att skapa ett välsmort men i längden ineffektivt ekonomisk och politiskt system. Det är alltså en form av ”mellanhandsekonomi”, men det är samtidigt skäl att var ytterst noggrann när det gäller stämplarna. Alla mellanhänder ligger inte bara på penningströmmarna. En stor del av mellanhänderna utför ett viktigt transaktionsarbete utan vilket ekonomin skulle fungera betydligt mera långsamt.
I Grekland har det här systemet fungerat sedan urminnes tider. De stora politiska partierna har både medvetet och omedvetet upprätthållit systemet genom att i tur och ordning placera in sina klienter i olika organisationer. Det ledde, om vi tar ett konkret exempel, till att det grekiska rundradiobolaget hade mera tjänstemän än redaktörer, scriptor, producenter, ljudtekniker och fotografer.
För att landet skall få ordning på sin ekonomi måste en ansvarig politisk ledning avskaffa klientsystemet. Men det är lättare sagt än gjort. Vi vet ur vår politiska närhistoria
hur president Urho Kekkonen belönade ”sin familj” med poster inom olika företag och organisationer. Och Kekkonens system var naturligtvis inte det enda klientsystemet i vårt land. Inom alla politiska partier finns det alltid en liten lockelse att belöna anhängare och ja-sägare. (Det finns alltså en omvänd belöning i att inte bli utsedd små satrapposter inom diverse organisationer).
Lite mera allvarligare blir frågan när vi talar om detaljhandelns stora kedjor. Till sin omfattning är de redan så stora, att det är svårt att få fotfäste på marknaden utanför deras beskyddande strukturer. Frågan om fungerande marknader måste alltså också bedömas utgående ifrån hur lätt det är att etablera sig som nykomling på marknaden. Tunna marknader i ett litet land kan lätt bli grogrund för räntesökande ekonomiska strukturer. Men det finns också glädjande exempel på hur man tar sig ut ur de tunga strukturernas dominans. Allt flera jordbrukare försöker nu saluföra sina produkter via gårdshandeln (och vi gjorde klokt om vi underlättade den verksamheten genom att gallra i föreskrifterna). Den här frågan har också en liten solskensberättelse från Grekland. Jag läste om den på väg till landet
Savvas Mavromatis (se International New York Times den 29 januari) har ett litet familjeföretag, som tillverkar renhållningskemikalier. Han var långt på minussidan eftersom hans måste betala tröskelavgifter för att komma in på marknaden (inte heller det alldeles okänt i finsk historia). Tröskelavgifter – eller hyllavgifter – är bara en vackrare benämning på mutor. Rikedomen på mutor ledde för Mavromatis del till att han alltid var på minus. Nu under krisen lät han sig övertalas att förmedla sina varor via en medborgarorganisation, som i sin tur gjorde huvuddelen av jobbet gratis. Och plötsligt visar det sig att det är ett lönsamt koncept.
