Jag har en del ovanor. En del besvärliga – men på olika sätt. Till de mindre farliga – men ibland en aning problemskapande – hör att inte kunna låta bli att köpa böcker. Det har under årens lopp lett till att rummen kring mig fylls med böcker. Ovanan har följt mig under årtiondenas gång och det finns tecken som antyder att benägenheten på något sätt är ärftlig.

Men den har sina goda sidor.

Den senaste boken jag plockade åt mig i förbifarten heter Exodus, men det är inte Leon Uris version eller boken i Bibeln. Den här versionen av utmarschen har underrubriken ”Immigration och mångkulturalism i det 21:a århundradet” och handlar alltså om den folkvandring vi idag upplever.

Författaren heter Paul Collier och han sysslar på arbetstid (och utanför arbetstiden, misstänker jag) med att forska i afrikansk ekonomi. En av hans tidigare storsäljare hade titeln ”The Bottom Billion” och handlar om den miljard människor, som lever i yttersta fattigdom.

Collier har en intressant bakgrund. Hans farfar hette Karl Hellenschmidt och emigrerade vid förra sekelskiftet från Ernsbach i Tyskland till Bradford i England. Karl Hellenschmidt Sr. försökte finna en lyckligare framtid än den han tyckte sig se i fattiga Ernsbach. Och lyckades – någorlunda – tills det första världskriget skapade en blomstrande främlingsfientlighet, som naturligtvis i England riktade sig mot tyskar. Efter kriget ändrade hans son Karl junior sitt tyskklingande namn till Charles Collier.

Hundra år senare visade sig byn Ernsbach visserligen vara en ekonomiskt mera framgångsrik ort än Bradford, men det kunde ju Karl senior naturligtvis inte ana sig till. Bradford blev däremot under 1900-talets senare hälft en ganska besvärlig ort. Därifrån kom bl.a. de fyra islamska fundamentalisterna, som år 2005 placerade bomberna i Londons u-bana.

Det här är alltså den emotionella ramen inom vilken Paul Collier spinner sitt resonemang. Och han ställer där tre besvärliga frågor: 1. Vad händer i mottagarlandet? 2. Vad händer med den emigrerande individen? 3. Vad händer i ursprungslandet? Ingen av frågorna har några självklara svar, men det är hälsosamt att ställa dem och – kanske – ännu mera hälsosamt att försöka besvara dem.

I bakgrunden finns dessutom statistik som påverkar svaren på de moraliskt, politiskt och ekonomiskt besvärliga frågorna. Colliers utgångspunkt är att inkomstskillnaderna mellan i-länder och u-länder mot slutet av 1970-taletblivit för stora för att kunna överbryggas med någorlunda lättillgängliga metoder. Det är alltså igen den gamla sanningen om att försenade lösningar alltid blir både politiskt svårare och ekonomisk dyrare än åtgärder som vidtas i god tid. Det är i sin tur en sanning som vi inte har så oerhört stor nytta av – vi lever alltid med insikter på efterkälken.

Men en sak är säker och framgår med all tydlighet ur Colliers resonemang: om inflyttningstakten är högre än assimilationstakten kommer den inflyttande diasporan att bibehålla sin identitet. Det måste alltså – om vår politiska målsättning är att assimilera inflyttningen – finnas en balans, ett ekvilibrium mellan inflyttning och assimilation.

Att föra en politisk målsättningsdiskussion om den här balansen kommer att vara någonting svårt – och antagligen obehagligt.