På sistone har populationen av mellanskarv (Phalacrocorax sinensis) ökat kraftigt i Europa. I Finland har skarvpopulationen gått från noll till 24 000 par (1980-2015), vilket orsakar allvarliga ekologiska, sociala och ekonomiska skador regionalt och lokalt, på skogar, vatten och den redan hårt drabbade fiskenäringen. I EU skyddas storskarvarna och dess underarter genom direktiv 2009/147/EG av den 30 november 2009 (fågeldirektivet). Vid skyddet av mellanskarven Sinensis har biodiversiteten gällande andra arter delvis fallit i glömska verkar det som.
Trots kommissionens riktlinjer om undantag enligt artikel 9 i fågeldirektivet, har klausulen tolkats på olika sätt av medlemsstaterna, vilket har lett till rättslig oklarhet och inkonsekvens. Såsom framgår av parlamentets resolution av den 4 december 2008 om utarbetandet av en europeisk förvaltningsplan för att minska skarvarnas allt större inverkan på fiskebestånden, fisket och vattenbruket, kräver denna flyttfågel samordnade åtgärder. I Finland väntar skarvproblematiken ännu på en för alla drabbade parter tillfredsställande lösning. Att Finland därtill vidhåller den strängaste tolkningen i hela Europa av fågeldirektivet är anmärkningsvärt. I sitt svar E-011387/2015 svarar Kommissionär Karmenu Vella på mitt skriftliga spörsmål om skarven borde överföras till bilaga II i fågeldirektivet så här:

”Eftersom medlemsstaterna redan fullt ut kan använda de möjligheter för undantag för att
hantera konflikter mellan skarvar och fiske som finns, finns ingen anledning att skarvar
ska omfattas av bilaga II till fågeldirektivet. … Konflikter mellan skarvar och fiske hanteras
bäst genom att använda direktivets möjligheter till undantag. Kommissionen uppmuntrar
medlemsstaterna att använda denna flexibilitet i direktivet.”

Otaliga är de arbetsgrupper på både nationell och regional nivå som behandlat skarvproblematiken sedan 2010. Otaliga är de forskningsrapporter som kommit till både i Finland och i Norden under de senaste tio åren. Och fortfarande stampar vi på samma ställe. Det gör inte skarvarna som i Finland hittat sitt förlovade land med riklig föda, föråldrad förvaltningsplan för skarv och en cityromantiserad bild av skarvexplosionen. Det finns motsägelser i många forskningsresultat vad gäller vilken fisk, storleken på fisken och hur mycket fisk skarven äter och förstör. Det beklämmande är att myndigheter visar preferens för vissa forskares resultat. Är det inte myndigheters ansvar att vara objektiv i frågor där forskningsresultat skiljer sig åt?

LAGSTIFTNING OCH FÖRVALTNINGSFÖRFARANDE
Finlands förvaltningsplan är redan 12 år gammal. Då fanns det cirka 3000 häckande par. Nu är antalet över 25000. Ganska mycket har ändrats i den finländska skärgården sedan dess: örnarnas och sälarnas antal har märkbart ökat, skarvens förekomst har ökat från noll till över 136000 individer (2016). Miljöministeriets anvisning från 2010 har i stor utsträckning styrt problemområden utgående från yrkesfiske med nät och utestängt fritidsaktivitet. Den nuvarande naturvårdslagen 38§ slår fast att skarven är fridlyst året om. Avvikelse från fridlysningsbestämmelserna kan göras så som det föreskrivs i 49§ i naturvårdslagen, dvs beviljande av undantagstillstånd. Naturvårdslagens 38§ och den föråldrade förvaltningsplanen skapar problem för NTMcentralernas tillämpning av de undantag som finns i 49§ och tillämpningen av de nya direktiv (17.5.2016 YM6/57137/2016) som utgick från miljöministeriet till NTMcentralerna. På dokumentets första sida står det mycket klart att ”det rikliga skarvbeståndet på många håll hamnar i konflikt med fisket och användningen av vatten och stränder och problemen som arten orsakar kan vara avsevärda på lokal nivå.” Vidare står det i miljöministeriets direktiv att man kan beakta allmän forskningsinformation om skarvens näringsvanor samt andra Östersjöländers erfarenhet och praxis. Och att detta är nödvändigt särskilt i områden som anses vara problemområden såsom viktiga
fiske- eller lekområden som de regionala samarbetsgrupperna identifierat eller borde identifiera.

HD:s beslut om nödvändig stark bevisföring gör det praktiskt taget omöjligt att komma vidare i frågan, eftersom de beslut som görs på NTM-centralerna leder till besvär från vilken ornitologisk förening som helst i Finland, då vi i lagstiftningen inte åberopat regional kongruens. I kongruens med Miljöministeriets direktiv borde även HD frångå sin tolkning om nödvändig stark bevisföring.
Efter att länsstyrelserna avskaffades och den statliga mellanstegsförvaltningen stöptes om, finns det inte någon egentlig laglighetskontroll på NTM-centralernas beslut förutom sakägarens eventuella besvär till förvaltningsdomstolen, som sen går vidare till Högsta domstolen som fortfarande har en prejudikattext om ”nödvändig stark bevisföring”.

REGIONALA SAMARBETSGRUPPERNA
I de nya direktiv som utgick i maj 2016 till NTM-centralerna står det att ”man inom de regionala samarbetsgrupperna aktivt och genom att ta itu med problem ta fram lösningar för regionen och tillfredsställer alla parter. Grupperna kan vid behov göra upp planer för nödvändiga konkreta åtgärder att minska och förebygga problem.” Enligt ett tidigare direktiv till NTM-centralerna YM 1/571/2010 skall problemområdena uppdateras. Den regionala samarbetsgruppen i Österbotten har gjort det, men har det gjorts en heltäckande uppdatering? Denna punkt tas även upp i DG ENVIs dokument ”Applying derogations under Article 9 of the Birds Directive 2009/147/EC. I punkt 3.2.1 sägs det i korthet ”att inte endast yrkesmässigt nätfiske utan allt som är involverat med fiske, ska tas i beaktande när problemområden för fiske utses.” Således ska även utplantering av fiskyngel, lekplatser för fiskar, husbehovs- och rekreationsfiske samt socioekonomiska effekter såsom turism beaktas. Har detta skett?

Tillåt ett exempel:
Vasa stad har tillsammans med Korsholm storslagna planer på att satsa på Kvarkens
världsnaturarv och locka både inhemska och utländska turister. Företagare står i
startgroparna att erbjuda turister möjligheter till fritidsfiske med nät eller svirvel. Finns
skarven överallt i Kvarken så blir nog dessa företagares inkomster mycket blygsamma
och den storstilade turistsatsningen slår fel.

YRKESFISKET
Vi vill alla ha inhemsk fisk på våra matbord. Yrkesfisket av idag har många utmaningar och särskilt alarmerande att så många överväger att sluta. I den fiskarenkät som gjordes september 2015 av doktorand Kenneth Nordberg vid Åbo Akademi (bilaga) sade 36 % av de totalt 242 personerna som intervjuades, att de funderar på att sluta på grund av att skarv och säl gör fisket så besvärligt. 85 % sade att skarv förekommer i deras fiskeområde och ca 90 % uppgav att skarven påverkar deras yrkesfiske. Skarven har alltså blivit droppen som fått bägaren att rinna över för fiskenäringen.

SKARVFISKET
Sinensis tar helst mycket stor kvalitetsfisk ända upp till ett kilo och av denna orsak har de använts i yrkesfiske i Kina under årtusenden. Under häckningstiden tar den dock helst liten, så kallad skräpfisk eftersom den inte sönderdelar fisken åt ungarna, som måste kunna svälja fiskarna hela. Av denna orsak ger studierna av skarvarnas spybollar från häckningsplatserna en helt felaktig bild av storleken på skarvarnas bytesfiskar. Spybollarna visar alltså endast småfisk som äts under häckningstiden. I genomsnitt äter den kinesiska skarven 400 gram fisk – både kvalitets- och skräpfisk – per dygn.

FRITIDSBOENDE
Förekomsten av Sinensis nära fritidsstugan ger invånarna mindre angenäma upplevelser; utseendet på holmar och skär förändras till vita guanoreliker, vattenkvaliteten försämras och lukten av spybollar och avföring är kväljande. De forskare och miljömänniskor som säger att skarvkolonier nära fritidsboende inte inverkar på vatten- och luktkvaliteten, borde studera de resultat som finns om detta från bl a Vasa stad där vattenkvaliteten vid simstränderna nära Metgrundet och Juckasgrundet sänkts med en grad och solbadarna klagar på stanken från grunden som ligger endast 400 meter ifrån en av simstränderna.

PHALOCROCORAX CARBO (STORSKARV) ELLER PHALOCROCORAX SINENSIS?
Fortfarande råder det en förvirring över vilken underart som egentligen sedan 1996 invaderat vår skärgård. Borde vi inte kunna kalla Sinensis en invasiv underart som före 1996 inte förekommit i Finland överhuvudtaget? Förvirringen upprätthålls tyvärr effektivt av miljöorganisationer såsom Birdlife, Natur och Miljö/Luontoliitto och ornitologiska sällskap. På finska finns det tyvärr bara ett namn merimetso vilket betyder havstjäder, medan man på svenska skiljer på storskarv och mellanskarv = sinensis-underarten. Skarvdiskussionen har blivit allvarligt ideologiserad. Miljöorganisationerna förvirrar folk med sina texter på hemsidorna: På Naturskyddsförbundets (Luonnonsuojeluliitto) hemsida http://www.sll.fi/ajankohtaista/tiedotteet/2005/merimetso finns det uppgifter om att det från 1600-talet skulle finnas belägg för skarvens (”merimetso”) utbredning. Men här rör det sig med största sannolikhet om Carbo och inte om Sinensis. Hänvisningen till 1600-talet haltar nämligen. Om det handlar om en verklig 1600- talskälla kan det egentligen inte vara någonting annat än Olof Rudbeck den yngres Lapplandsresa (Iter Lapponicum) från 1695. Bland Rudbecks teckningar finns visserligen en skarv Carbo, men det är ytterst osannolikt att det skulle handla om underarten Sinensis. En skarv i Lappland har med största sannolikhet förirrat sig dit från Ishavet eller längs den norska kusten. Storskarven beskrevs vetenskapligt av Linné 1758 under det latinska namnet Pelecanus Carbo”. Pelecanus ändrades sedan till Phalocrocorax.

Det andra sättet att skapa en urhistoria kring skarvens Carbo historia i vårt land bygger på efterlämningar i gamla – t o m förhistoriska – avskrädesplatser. Man har alltså funnit skarvben vid utgrävningar, men här är också källanvisningen (medvetet?) luddig. På basen av benstorleken kunde man dra slutsatser om ursprunget och igen är underarten Carbo en större sannolikhet. I faximilupplagan av Rudbecks Iter Lapponicum finns det en intressant kommentar från utgivaren. Enligt den har skarven Carbo under de senaste århundradena inte förekommit i Sverige. Därav kan man dra slutsatsen att den inte heller har förekommit i Finland. Men i litteraturen hittar vi en redogörelse på en skarvhäckning i Ladoga. Detta omnämns av Högholmens intendent Rolf Palmgren kring sekelskiftet 1800-1900. Den skarven hade byggt bo på klippmark, vilket igen är en klar antydning på att det rör sig om Carbo och inte Sinensis som bygger bo på marken eller i lövträd. Carbo är en utpräglad ishavsfågel vars häckningsisotop, de branta klippstupen, saknas nästan helt inom Östersjöområdet.

Professor Nilsson i Lund konstaterar i skandinavisk fauna år 1832 och i den tredje upplagan 1858 mycket riktigt att storskarven Carbo aldrig häckat inom Östersjöområdet och hänvisar till uppgifter erhållna av Kejserliga Alexanders Universitets (Helsingfors Universitet) konservator Magnus von Wright. Natur och Miljö fortsätter förvirringsleken genom att på sin hemsida enbart prata om skorskarv, utan angivelse av underart http://www.naturochmiljo.fi/vad_vi_gor/vatten_och_fiske/ostersjon/havsnatur/skarv/.

Birdlife skriver däremot helt riktigt på sin hemsida att den storskarv som nu sedan 1996 finns i Finland är underarten Sinensis http://www.birdlife.fi/suojelu/lajit/tulokaslajit :

”Toisinaan merimetso katsotaan myös tulokaslajiksi. Merimetso ei ole kuitenkaan lajina
tulokaslintulaji, koska merimetso on vielä reilu 100 vuotta sitten kuulunut Suomen
pesimälinnustoon. Aiemmin Suomessa pesineet merimetsot kuuluivat kuitenkin toiseen
mereiseen alalajiin (carbo) kuin vuonna 1996 pesimään aloittaneet ja Euroopassa viime
vuosikymmeninä runsastuneet merimetsot (sinensis).”
Den här tankegången får stöd även i den lilla boken (ISBN 91-88124-06-1) med titeln ”Skarvarna i Kalmarsund” där det finns en alldeles trovärdig berättelse om att en ”fågelvän” har tagit med sig Sinensis-ägg och lagt dem i ett gråhägerbo. Till Kalmarsund kommer Sinensis-skarvarna kring 1990 och därifrån sprider de sig med besvärlig hastighet över till Finland. Ett motsvarande utvecklingsstråk finns längs Östersjöns södra strand – Tyskland – Polen – Litauen – Lettland – Estland. I ”Finsk Exkursionsfauna” tryckt 1915 bekräftas att storskarven Carbo eller ”havstjäder” som den kallades i folkmun, endast uppträder som strykande och icke-häckande ettåringar i Finland. Detsamma berättas i ”Skolzoologi” tryckt 1904. Storskarvarna Phalocrocorax carbo bildar aldrig heller några stora flockar. De fiskar ensamma eller högst några individer tillsammans. Carbo har aldrig på grund av sin biologi och relativa fåtalighet utgjort något problem för yrkesfiske. Sinensis och Carbo är biologiskt helt olika. Sinensis häckar i stora kolonier och lever helst i färskvatten eller brackvatten. Den häckar helst på marken på låga skär och träd vilket storskarven Carbo aldrig gör. När fisktillgången minskat vid en häckningskoloni så flyttar Sinensis- kolonin till ett annat område.

SKARVEN PÅ NATURA 2000-OMRÅDEN
Inventeringen för Natura 2000 områden gjordes före Sinensis-skarven började häcka i Finland. Åtgärder riktade mot skarven kan således inte försämra några Natura 2000- värden eftersom skarven inte fanns på den tiden då Natura 2000-värdena slogs fast. Tvärtom skulle en begränsning av skarvpopulationen återställa de värden som låg grund för inrättandet av Natura 2000-områden.

FÖRSLAG PÅ ÅTGÄRDER
1. Uppdatering av förvaltningsplanen från 2005 – med konkreta åtgärdsdirektiv
1.1 Målsättning
I den uppdaterade förvaltningsplanen bör man sträva efter ett enhetligt beslutsfattande där hela det aktuella kustområdet beaktas. Man bör fastställa hur många sinensisskarvar man kan tolerera i de olika nu förekommande regionerna i Finland. Konkreta, tillåtna åtgärder bör finnas med i en åtgärdsplan som sätter upp kortsiktiga och långsiktiga mål och basera sig på de kartlagda problemområdena. SYKE har gjort en karta över problemområden var exempelvis betydande skarvkolonier och aktivt yrkesfiske sammanfaller. Dessa borde ses över och vid behov uppdateras. Det kunde de regionala samarbetsgrupperna göra. Detta har gjorts – enligt de uppgifter jag fått – i Österbotten, men hur är det med de andra regionala grupperna? Grupperna kunde även göra en sammanställning på skyddsvärda fiskebestånd. De senaste 20 åren har naturskyddet varit inriktat på artskydd och enligt principen en art i taget. Kanske det vore skäl att börja beakta den ekologiska helheten. Värdet på fiskarter bör kunna jämföras med värdet på fågelarter/däggdjur i en ekologisk helhetsbedömning. – Det vore viktigt att utveckla verktyg för att underlätta uppskattningar av populationer och deras påverkan. Man kunde exempelvis välja ut neutrala provområden och sedan poängsätta förändringar i naturen, både marina och på land. Som referensområden kunde man använda skarvfria områden av samma typ som ”skarvproblemområdena”.

Problemområdena skulle utses av de regionala samarbetsgrupperna. Man bör dock komma ihåg att det finns viktiga fiskeområden som överlappar lekområden. Den här tanken i en nyligen utkommen (2017) utkommen doktorsavhandling gjord vid Sveriges Lantbruksuniversitet av Maria Ovegård The interactions between Cormorants and Wild Fish Populations. Ovegård har gått igenom 550 studier och närmare 4000 abstracts (summering av akademiska texter) och gjort en metaanalys av materialet. Fiskesorterna abborre, gös och karp påverkas mest av skarven men här finns stora lokala variationer. – Finland kunde ta antingen Danmarks (2016-2020) eller Sveriges förvaltningsplan (2014) som modell. I Sveriges plan konstateras att skarven gör skada på både yrkesfiske och sport/fritidsfiske och att skarven gör skada på vatten i samband med badplatser och dricksvatten. Där tillåts både skyddsjakt och äggprickning/-oljning i relativt stor omfattning.

– Besvärsrätten bör undanröjas i solklara fall. I Naturvårdslagen står det i kap 9, 61§: ”I andra ärenden än sådana som gäller ersättning samt undantagslov som avses i 31 § och 48 § 2 mom. föreligger besvärsrätt även för sådana registrerade lokala och regionala sammanslutningar vars syfte är att främja naturvården eller miljövården.” Vi kommer aldrig åt skarvproblemet om varje NTM-beslut i frågan ska kunna överklagas och föras till förvaltningsdomstolen. Arbetsbelastning och kostnader för denna besvärscirkus är märkbar. Besvär från ornitologiska föreningar där man utgått ifrån att tillräckliga bevis för allvarlig skada på fiskevatten inte påvisats, borde inte mera godkännas då man i Miljöministeriets direktiv YM1/5713/2010 under punkt 2.3 Särskilda grunder i punkterna 1 a-c i artikel 9 i fågeldirektivet slår fast följande:
”Eftersom det i praktiken ofta är mycket svårt att bedöma och påvisa allvarliga skador i
enskilda fall, bör man för att göra den sökandes bevisbörda lättare vid tillståndsprövningen
också beakta den allmänna forskningsinformationen om storskarvens
näringsvanor samt andra Östersjöländers erfarenheter och praxis.”

Man kunde ta som praxis NTM-centralens beslut VARELY/812/2017 där man med hänvisning till Förvaltningsprocesslagens 31§ 2 momentet, fastslår att beslutet ska följas oavsett eventuella överklaganden.
– Miljöministeriet kunde ta initiativ till att det görs en förvaltningsplan för hela Östersjöområdet.

1.2 ÅTGÄRDSDIREKTIV
1.2.1 Skyddsjakt
Skyddsjakt är nödvändig i syfte att hindra att nya kolonier etableras och i synnerhet i närheten av viktiga lekområden eller fiskevatten för kommersiellt bruk och fiskodlingar. Skyddsjakt bör beviljas för flera år i taget, speciellt för näringsidkare, förslagsvis inom en kilometers radie från fiskeområdet, fiskebragder eller fiskodlingar (skydd av fiskpopulationer). Skyddsjakt bör bedrivas även vid fiskutplanteringsområden. Naturnäringsdammar kan hotas och odlingsfisk i jorddammar är hotade (yngelproduktion) om skarven skulle sprida sig till inlandet. Skarven får till stånd en ännu större ekologisk och socioekonomisk åverkan i slutna sjösystem jämfört med havsmiljöer. De erfarenheter man har i Danmark av skarvar i sötvattensmiljöer är grava. Flockar om 200-300 individer har visat sig ha en enorm påverkan på fiskbestånden. Jepsen mfl (2014): Betydningen af praedation på danske ferskvandsfisekbestande – en oversigt med fokus på skarv. Institut for Akvatiske Ressourcer, Danmarks Tekniske Universitet (ISBN: 978-87-7481-190-9). År 2013 frös alla mindre sjöar i Danmark och då sökte sig skarvarna till älvar och åar. Och dit hittade de sedan nästa år. Danmark har uppdaterat sin förvaltningsplan för skarv 2016-2020.

Danmarks förvaltningsplan för skarv kunde fungera som modell då man nu omedelbart bör uppdatera Finlands förvaltningsplan. I förvaltningsplanen bör framkomma hur stora och på vilket avstånd skarvstammar får finnas från fritidsboende. Vi kan ställa oss frågan: Vad händer med Saimenrödingen den dag då skarvarna hittar dit? Faran är överhängande enligt Helsingfors universitets Ruralia-institutets forskare Mari Pohja-Mykrä och Finlands miljöcentrals äldre forskare Markku Mikkola-Roos (YLE 29.3.2017). Den åländska typen av skyddsjakt, dvs en avskjutning i nära anslutning till fiskebragder kunde införas i Finland. På i förväg bestämda områden kunde man ha en på undanstagstillstånd baserad allmän skyddsjakt. Ålands landskapsstyrelse ger personliga tillstånd med rapporteringsskyldighet. Under tiden 20.5-31.7 får skyddsjakten bedriva inom 300 meter från en registrerad yrkesfiskares fiskeredskap. Frågan om skada på fiskenäringen behandlas på allmän nivå. Person som söker tillstånd behöver inte ge någon utredning över skada i det enskilda fallet.

1.2.2 Pensling, oljning och prickning av ägg
Enligt dansk praxis och Miljöministeriets anvisning ska inget ägg lämnas kvar i bona. Anmärkningsvärt och man frågar sig varför NTM-centralen i Egentliga Finland i sitt beslut till Malax-Korsnäs anger att ett ägg per bo ska lämnas kvar. Detta är ju i strid med ministeriets anvisningar? Kan NTM-centralen på detta vis använda sig av egenmäktigt förfarande? Det strider väl mot god förvaltningssed.

1.2.3 Trädkapning, avlägsning och bränning av bon
Det bör vara möjligt att kapa träd och avlägsna bon från dem och från marken utanför häckningstiden 20.5-20.8. Man bör även överväga att bränna de träd och bon som avlägsnats i syfte att försvåra för skarvparen att återvända till häckningsstället följande år.

1.2.4 Ingen skrämsel, verkningslöst
I syfte att decimera skarvstammen är skrämsel fullständigt värdelöst. Man bara flyttar problemet någon annanstans. Givetvis har vatten- och markägare rätt att skrämma bort skarv från sina ägor innan häckningsperioden börjar, men detta ska inte betraktas som en resultatrik och rekommenderbar åtgärd. I Danmarks nya förvaltningsplan nämns överhuvudtaget inte skrämselteknik som en åtgärd. Danmarks erfarenheter av skrämselteknik för att decimera skarvstammen, har varit så urusla att den åtgärden nu helt har tagits bort.

2. Åtgärdsplan
Handlingsplanen bör harmoniera med en åtgärdsplan som tar upp kort- och långsiktiga åtgärder. Åtgärdsplanen bör även beakta behoven hos de olika intressegrupperna; näringsliv, miljövärden, socioekonomiska aspekter och rekreation.

2.1 Akuta åtgärder
Borttagning av skarv genom avskjutning kring stående fiskeredskap eller fiskodlingskassar tillåts på en radie av 300 meter från redskapen under tiden 1.8-31.3 och framställan om detta görs omedelbart av berörda parter. Motsvarande framställan görs även gällande platser för fiskutplanteringar på en radie av 1000 m från utplanteringsplatsen under 14 dygn från utplanteringstillfället.

2.1 Åtgärder på kort sikt (5 år)
a) De regionala arbetsgrupperna gör en sammanställning på viktiga lek- och yngeluppväxtområden där skarvkolonier inte bör tillåtas etablera sig, samt på vilket avstånd man kan tolerera skarvkolonier i förhållande till dessa.
b) Arbetsgrupperna kommer överens om vilka åtgärder som kan tillämpas i olika delar av kustområdet för att minimera skarvproblemet, t ex i form av antalet bon, antalet individer, avstånd till bebyggelse osv. Eftersom det i praktiken är svårt att dra upp linjer i havsområden, kunde man komma överens om att inga skarvkolonier tillåts på ett avstånd av 1000 meter från befintlig fastighet.
c) För att återfå förtroendet bland skärgårdsbor, yrkes- och fritidsfiskare, sommarstugeägare och andra näringsidkare beroende av den blå ekonomin, gör varje arbetsgrupp upp en informationsplan över hur resultaten av arbetsgruppens arbete ska informeras till allmänheten.

2.3 Åtgärder på lång sikt (5-10 år)
a) Varje arbetsgrupp diskuterar och föreslår för miljöministeriet hur många skarvar man kan tolerera per region.
b) Arbetsgrupperna gör en sammanställning på skyddsvärda fiskbestånd och inleder diskussionen om värdet av att skydda dessa fiskbestånd kontra att skydda skarven. Det finns goda exempel (Åland, Sverige, Danmark) på hur man löser skarvproblemet. Finlands tillämpning av fågeldirektivet bör inte avvika från övriga Östersjöländer. Det finns ingen orsak att Finland ska ha den strängaste tolkning av fågeldirektivet. Enligt EU:s fågeldirektiv 2009/147/EC är det upp till medlemsländerna själva att bestämma hur skarvproblemet tacklas. Då jag tillträdde som Europaparlamentariker 2012 fick jag ofta respons från uppretade skärgårdsbor och fiskare att jag borde göra något åt skarvfrågan. Följdkommentaren var oftast att jag borde få EU att ändra på sina regler vad gäller skarven. Nu år 2017 vet nog alla skärgårdsbor och fiskare att EU inte är problemet. Det är tyvärr vårt eget lands tillämpning av fågeldirektivet och ovilja att göra något bestående och resultatrikt för att få ner den explosiva ökningen av skarv till en acceptabel nivå. Det kan inte vara så att vi kör med en NIMBY ”not in my back yard”- politik där problemet bara föses vidare till att drabba någon annan. Ett flagrant exempel från 2016 var då Finlands största skarvkoloni fördrevs med undantagslov från Sastmola i Satakunda. Största delen av dessa fåglar övergick att häcka i Österbotten. Skarvbeståndet ökade med 182 % från 2531 bon år 2015, till 7150 bon år 2016. Det totala antalet skarvar längs den österbottniska kusten uppskattas nu till 20 000 individer.

 

Referenser:
Diskussioner med representanter för IFSL – Intresseföreningen för en levande skärgård,
fiskarförbund i Finland och på Åland, skärgårdsbor, yrkesfiskare, kommunpolitiker.
Dokumentation från skarvseminarier i Vasa och Åbo, forskningsrapporter samt
nedannämnda bilagor.