Jag blev aldrig någon toppspelare. Viljan fanns nog och förmågan att se hur spelare och boll rörde sig på plan. Nästan alla mål gjorde jag utgående från att just se det rymdgeometriska mönstret av boll och spelare. Den stora svagheten var och förblev motoriken; att inte flytande klara av den halva pivoten med höger fot till vänster om bollen, sen svängningen och den behärskade förmågan att lämna försvararen bakom ryggen.

 

Det fanns dessutom andra brister, som ingen nu är riktigt intresserad av. Men intresset för fotboll, glädjen i att se hur spelet borde gå, inlevelsen, besvikelsen över en felträff på bollen och glädjen över den klockrena träffen som får bollen att dala ner just under ribban eller skruva sig upp mot klyset.

 

Från barndomens träningar på ”Bollis” i Helsingfors kommer jag fortfarande ihåg fotbollslegenden Kai ”Kaitsu” Pahlman, som roade sig med att för oss visa hur hans legendariska bananspark fungerade.

 

Allt det här har en speciell betydelse just nu när fotbolls VM pågår.

 

Dessvärre hinner jag inte se alla matcher. Möten och omröstningar stör i oroväckande grad. Men lite har jag hunnit se – och bli besviken. Mest på Tyskland.

 

Jag tror att det handlar om ett systemfel. Och felet finns redan i Bundesliga. Under de senaste åren har Bayern München tillåtits växa fram till att bli ett ödesdigert överlägset lag. Det är helt enkelt dålig fotbollspolitik. I ligamatcherna malar Bayern på med ett ganska tråkigt positionsspel. Helheten räddas sedan av bollkonstnärer som Robert Lewandovski eller eviga arbetsmyror som Arjen Robben eller Franck Ribéry. Problemet är bara att ingen av de här spelar i det tyska landslaget. Och det syns.

 

Men det är inte bara Tyskland som håller bollen på mittfältet i 65 minuter av matchens 90. Den här tråkfotbollen har blivit den dominerande i nästan hela Europa. Om inte Portugal hade superbegåvningen Cristiano Ronaldo hade de inte lyckats få lika mot Spanien. Vi väntade mycket av spanjorerna, men också det blev en vacker, men ineffektiv uppvisning i kortpassningsspel.

 

Glädjeämnena? Mexico och Island – utan tvekan. Våra isländska HU-bröder presterade inget vackert spel, men visade att det hjälper med ett stort hjärta. Deras egentligen mycket bättre motståndare greps av panik när de långa bollarna och de långa männen störtade in mot straffområdet. Resultatet kunde ha blivit en isländsk seger.

 

Ännu mera beröm förtjänar Mexiko. De visste att de egentligen hade en hart när omöjlig uppgift, men de hade läst sin läxa. Ett styvt och långsamt tyskt försvar tvingades allt högre upp för att på något sätt mangla fram ett avgörande. Sen kom kontringen på vänsterkanten. Gång på gång. Det var alltså bara en tidsfråga innan den sortens hypersnabba kontringar skulle ge resultat – antingen i ett direkt mål eller genom en straffspark efter en ojämn kapplöpning mot målet.

 

Men någonting borde göras. Vem kan förena europeisk systematik med glatt sydligt passningsspel?