I Europaparlamentet har vi försökt föra en saklig diskussion kring tobak och snus. Helt enkelt är det inte. Det finns flera olika nivåer och ibland är det svårt att se genom rökridåerna. Det är lite som i sagan om vargen, som åt krita för att förvränga sin röst. När någon talar varmt för e-cigaretter som medicin misstänker jag att det finns andra intressen än de rent medicinska – i synnerhet om meducinen (så tror jag att det hette i Pippi Långstrump) ska få säljas mer eller mindre fritt i snabbköpet.

Vi i Europaparlamentet har alltså en underbar förmåga att blanda ihop nikotin, rök från papper, cigarrer, pipor, snus, hälsofrågor, micro-management av vardagslivet, ekonomiska intressen, karameller, sunda livsvanor och symboliska handlingar i samma röra. Sen vill vi skriva ett direktiv och rädda världen från all ondska. Allt medan man alldeles obehindrat får supa ihjäl sig.

Riktigt kloka är vi alltså inte. Men det visste ni kanske redan. Eller misstänkte.

I min barndom såg det annorlunda ut. Jag minns tydligt att det fanns lakritscigaretter som såldes i små – mycket tobaksliknande – paket, med det runda märket och texten Lucky Strike mitt på. Det var tufft att ha ett sådant paket i fickan och med väl inövad nonchalans plocka fram en cigarett och pusta ut den inbillade röken.

Ännu något decennium senare kunde vi titta på fransk film där varje lättklädd kärleksscen slutade med att Jean-Paul Belmondo, Brigitte Bardot eller Jean Moreau rökte en cigarett – tillsammans eller ensam.

Det var att skapa förebilder. Tobaksförebilder. Och vi föll för det som käglor.

Men i sundhetsivern tappar vi ibland också sinnet för proportioner. Allt är inte tobak och gift, och riktigt allt ska vi inte lagstifta om. På gruppmötet i Strasbourg för någon vecka sedan inleddes diskussionen om tobaksdirektivet med att den danska europaparlamentarikern Anne Jensen och svenska Cecilia Wikström delade ut lakritspipor. Jag tror demonstrationen gick hem. Lakritspiporna ledde visserligen till en mycket livlig diskussion om lakrits – en del tyckte godiset smakade synnerligen äckligt, medan vi som är lakritsberoende tycker det är svårt att leva utan.

Det finns alltså symbolhandlingar. Och bland symbolhandlingarna finns tobakssymbolerna, som kan förleda och glorifiera. Men samtidigt finns också förbud, som ter sig löjliga och skapar ett misstroende mot den samhälleliga beslutsordningen.

Det är sant att inhalerad tobak skapar allvarliga medicinska problem och är till olägenhet för sin omgivning. Det är inte enbart individen som ansvarar för följderna, utan samhället står också för en del av notan.

Men om man får köpa giftmärkt tobak – trots alla bevisade medicinska följder – varför får man då inte köpa snus, vars följder bevisligen är lindrigare? Den här sortens frågor är vi så illa piskade att besvara på ett sätt som väcker förtroende för våra handlingar. Det måste finnas någon spårbar konsekvens i det hela.

Jag slutade röka för 28 år sedan!

 

Texten har publicerats som en kolumn i Österbottens Tidning, Åbo Underrättelser, Västra Nyland och Borgåbladet 12.10.2013