Politik är ibland ett rävspel. Då handlar det om att på avantscenen – alltså framför ridån – prata yvigt om de fina principerna och de lovvärda målsättningarna. Bakom ridån pågår sedan ett alldeles annat skådespel skrivet av en annan manusförfattare och kanske med alldeles annorlunda skådespelare.

Några exempel.

Dragkampen mellan Estland och Finland om LNG-terminalen i Ingå respektive Paldiski förs inte enbart med alldeles blanka klingor. Sakligt sett väger det mesta över i Finlands favör. Här finns det en industri, som använder gas. Här finns det en handelsflotta, som i framtiden borde segla på LNG. Här finns det teknologiska kunnandet och en skyddad hamn med en djup och rak farled in.

Estland kan sköta sin export på gummihjul och raka vägen ner till Mellaneuropa. Finland är i fråga om sin export en europeisk ö, som verkligen är beroende av en – ens någorlunda – billig och i framtiden miljövänlig handelsflotta. Sen har vi – igen – varit gentlemän och lovat att inte lobba. Snälla och hyggliga som vi är, håller vi oss också till det löftet, med risken att förlora. Det som sipprar ut från Europeiska kommissionen antyder nämligen att den andra parten inte är riktigt lika gentlemannamässiga.

Det här rävspelet sköts nu så här: ”finkänsligt” antyder man från estniskt håll att det finska gaslevenrantören Gasum, som också äger gasnätverket i Finland, egentligen är en rysk bulvan. Med tanke på vilka russofobier det finns – av både berättigade och mindre berättigade orsaker – är det ett smygargument som kan fungera. Därför måste det också skjutas ner. EU:s regler förutsätter att leverantör och nätverksägare skiljs åt. Det kommer också att ske i förhållande till Ingå. Det vet våra estniska bröder mer än väl, men det förefaller vara lönsamt att lite tänja på sanningen.

Ännu ett exempel – men annorlunda.

Det allmänna klagomålet om EU handlar om att Bryssel i tid och otid lägger sig i frågor som varken unionens kommission eller parlament borde lägga sig i. Det här bedyrar också alla – och kommer också att bedyra det med ytterligare darr på stämman ju närmare EU-valet vi kommer.

Men.

Europaparlamentet röstade just om könskvotering i bolagsstyrelser. Det är ingen enkel fråga, och när jag tittade på bilderna från Nokias bolagsstämma fick jag nog en stark känsla av att Nokias olycka var just gubbväldet. Men i diskussionerna inför omröstningen i Europaparlamentet fick vi lite underliga frontlinjer. Europaparlamentariker från Sverige, Danmark och Finland, alltså från länder som i många fall har varit föregångare i jämställdhetsfrågor, ville inte ha regler som skulle styra en nationell lagstiftning. Det handlade alltså om subsidiaritetsprincipen.

Men länder där gubb- och klickväldet sitter mycket djupt ville gärna se strängare europeiska regler. På sätt och vis kan jag förstå dem. I sina nationella parlament får de inte mycket gehör för jämställdhet. Då förefaller det enklare att skyffla över ansvaret på Bryssel. Sen kan man i valkampanjen hemma hålla sig bekväm och anklaga Bryssel för att kränka subsidiariteten. Jag tror att man borde vara ärligare än så.

 

Texten har publicerats som en kolumn i Vasabladet, Östra Nyland och Ålandstidningen 26.10.2013.