Under de två senaste dygnen har jag igen fått en lärorik påminnelse om hur också en Europaparlamentariker från ett litet land och ett litet parti har möjlighet att i sista sekunden påverka beslut i Europaparlamentet. Utmaningen handlade denna gång om biobränslen och vår skog, och när armbrytningen började såg det allt annat än lovande ut.

Kraftmätningen utspelades i Europaparlamentets byggnad i Strasbourg, där parlamentet ungefär ett dygn senare skulle rösta om det så kallade biobränsledirektivet. Lite förkortat och förenklat handlar direktivet om hur Europa ställer om sin energianvändning till mer avancerade och klimatvänliga biobränslen, tillverkade av exempelvis huggrester, avfall och oätbara råvaror. Målsättningen är att hitta lösningar på det moraliska problemet att odlingsmark i en del länder används för att odla subventionerat bränsle i stället för mat. Det har fått priset på t.ex. majs att skjuta i höjden under de senaste åren.

Problemet med direktivet var att parlamentets miljöutskott ville strama åt möjligheterna att använda skogsavfall för produktion av biobränsle. Sannolikt hade man inom utskottet ”glömt bort” att det finns medlemsländer, som är glest bebyggda och har stora skogsresurser. Därför hade föreslaget framför allt drabbat Finland och Sverige, som samtidigt är föregångare för satsningar på forskning och utveckling av andra och tredje generationens biobränslen.

Dagen före omröstning verkade miljöutskottets linje ännu hålla. Telefoner och e-post gick heta och det knackades på hos kolleger. En salig soppa där ingen riktigt var nöjd men utan klara lösningsförslag. Vi var redan rädda för att den strategiska villrådigheten skulle resultera i ett dåligt slutresultat. Och in i sista stund var det osäkert vartåt det lutade.

Men till slut var det ändå den lilla gruppen finländska ledamöter som lyckades öppna låset. Tack vare vårt och våra medarbetares gemensamma hårda arbete fann vi en kompromiss som alla i gruppen kunde svälja – och som sedan följande dag avgjorde omröstningen i stora salen. Arbetet fortsätter såklart, och det finns alltid något att förbättra i följande skede. Men det är en annan fråga.

Det är inte min mening att understryka att en ledamot alltid ska ”dra hemåt” bara för att få poäng därhemma. Vi måste också se Europas intressen i stort. Vi behöver inte detaljreglering eller mera byråkrati, utan en effektiv och fungerande lagstiftning som skapar vår, barnens och barnbarnens framtid. Det är alltså viktigt – ursäkta det slitna talesättet – att se skogen för alla träd.

Aktivitet och förståelse för helheter och respekt för andra synvinklar ger i sin tur kompromisser och skapar inflytande. Vi behöver alltså aktiva ledamöter (och duktiga medarbetare) med förståelse för helheter både nu och i framtiden – och såväl hemma som i Bryssel.

 

Texten har publicerats som en kolumn i Österbottens Tidning, Åbo Underrättelser, Västra Nyland och Borgåbladet 14.09.2013.