När jag läste brevet Maria ”Pussy Riot” Tolokonnikova skrev från fängelselägret i nordvästra Ryssland var det som en iskall fläkt från den stora terrorns dagar. Det var en påminnelse om att en del ryska strukturer inte förändrades efter 1991. Fängelserna och strafflägren – Aleksandr Solsjenitsyns GULAG – finns kvar och lever sitt ostört skräckfyllda liv.

Systemet bygger på att fångarna själva upprätthåller disciplinen genom att de värsta personligheterna belönas. Det skapar en hierarki av hot och misshandel. Den som sedan skvallrar ur skolan överlämnas åt kamratdomstolens längtan efter att på något sätt hämnas på ett öde som förstört deras liv. Den aggressionen går ut över de svagaste.

Systemet skapar sin interna struktur. Eliten i de ryska fängelserna får den omvända hederstiteln vor v zakone (av lagen erkänd tjuv). De ryska fängelserna skapar alltså en inre makthierarki av återfallsförbrytare, som just i sin egenskap av återfallare belönas.

Det ryska fängelsesystemet uppmuntrar sina interner till att organisera sig – både regionalt och etniskt – till förband, som sedan i praktiken verkar både innanför och utanför lägrens och fängelserna taggtrådsstängsel. Det har alltså uppstått förband som omfattar alla tänkbara nationaliteter ur den gamla sovjetiska nationella oförbrödningen, med konsekvenser långt utanför Rysslands nuvarande gränser.

Jag deltog alldeles nyligen i ett seminarium kring dataskydd. Formellt hade det att göra med att jag är Finlands enda Europaparlamentariker i Europaparlamentets utskott för Medborgerliga fri- och rättigheter. Utskottet har suttit på förslaget till ny dataskyddsförordning och har därmed hamnat mitt i den post-snowdenska stormens öga.

På seminariet talade en klok och insiktsfull polis – Timo Piiroinen från Centralkriminalens enhet för databrott. Polisen i Finland – och i hela Europa för den delen – kämpar nu med en ny form av brottslig organisation: anonyma nätverk. Största delen av de här nätverken umgås på ryska och har sin bakgrund just i det gamla sovjetiska (o)rättsväsendet.

I bakgrunden finns igen en del tragisk västerländsk kortsynthet. När Sovjetunionen bröt samman var vi – de västerländska staterna – främst intresserade av att öppna upp marknaden. Det mest bjärta exemplet bestod kanske av vad som kallades nohchi Busha (Bush’s små fötter – efter George Bush d.ä.). Eftersom den amerikanska marknaden enbart var intresserad av hönsens bröstfiléer uppstod en överloppsvara – de ganska magra färdigstekta hönslåren – som det var svårt att finna avsättning för i USA. Överskottet dumpades istället på den ryska marknaden.

Vi brydde oss inte om de djupa samhälleliga strukturerna, som hade behövt både utbildning, understöd och hyggliga löner. Tidigare hade vi visserligen skrivit spaltkilometer om och gråtit både riktiga tårar och krokodiltårar över GULAG;s hemskhet, men när tårarna inte längre gav någon politisk utdelning försköt vi lägren och glömde dem.

Men vi kommer att betala ett dyrt pris i efterhand – i form av välorganiserad cyberkriminalitet.

 

Texten har publicerats som en kolumn i Hufvudstadsbladet 20.11.2013.